Därför blev Johannes kallad till Rom för att han skulle bli förhörd om sin tro. Men här förvrängdes apostelns undervisning när han stod inför myndigheterna. Falska vittnen anklagade honom för att förkunna falska läror som uppviglade människor mot regeringen. Hans fiender hoppades att de skulle kunna röja honom ur vägen med hjälp av sådana anklagelser. GVoe 425.2
Johannes försvarade sig på ett klart och övertygande sätt och så enkelt och uppriktigt att hans ord gjorde starkt intryck. De som lyssnade till honom blev förvånade över att han var så vis och vältalig. Men ju mer övertygande hans förkunnelse var, desto bittrare blev hans motståndares hat. Kejsar Domitianus greps av raseri. Han kunde inte säga emot argumenten som Kristus trogne försvarare lade fram. Han kunde inte heller besegra kraften som fanns i Johannes förkunnelse. Men han hade beslutat sig för att han skulle tysta honom. GVoe 425.3
Johannes kastades i en kittel med kokande olja. Men Herren bevarade sin trogne budbärares liv på samma sätt som han hade bevarat de tre hebréernas liv när de kastades i den brinnande ugnen. Människorna sa: ”Så går det för alla som tror på bedragaren Jesus Kristus från Nasaret.” Men då förklarade Johannes: ”Min Mästare underkastade sig allt som Satan och hans änglar kunde uppfinna för att förödmjuka och plåga honom. Han gav sitt liv för att frälsa världen. Jag betraktar det som en ära att jag får lida för hans skull. Jag är en svag och syndig människa. Kristus var helig, mild och ren. Han syndade inte, och det fanns inget svek i hans mun” (se 1 Pet. 2:22). GVoe 425.4
De här orden påverkade människorna, och Johannes drogs upp ur kitteln av samma män som hade kastat ner honom i den. GVoe 425.5
Men ännu en gång drabbades aposteln av svår förföljelse. Genom ett kejserligt påbud blev Johannes landsförvisad till ön Patmos ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” (Upp. 1:9). Hans fiender tänkte att här skulle hans inflytande inte längre märkas. Här måste han till slut dö av svårigheter och lidande. GVoe 425.6
Patmos är en öde klippö i Egeiska Havet. Den romerska regeringen hade gjort den till en plats för landsförvisade brottslingar. Men för Guds budbärare blev den här dystra platsen till porten som leder till himlen. Här var han avskuren från samhällslivets jäkt och det intensiva arbetet som han hade utfört tidigare. Nu hade han gemenskap med Gud och Kristus och himlens änglar. De undervisade honom om vad som skulle hända med församlingen i framtiden. I stora drag fick han se händelserna som skulle äga rum under de avslutande scenerna i den här världens historia. Här skrev han ner uppenbarelserna som han fick från Gud. Hans röst kunde inte längre vittna om Jesus som han älskade och tjänade. Men då skulle de här budskapen, som han fick på denna öde ö, vara som en brinnande lampa. De skulle upplysa Kristus efterföljare om Guds planer och beslut om jordens alla nationer. GVoe 426.1
Bland Patmos klippor och berg samtalade Johannes med sin Skapare. Han såg tillbaka på sitt liv. Han fylldes av frid när han tänkte på välsignelserna som han hade fått ta emot. Han hade levt ett kristet liv. I tron kunde han säga: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet” (1 Joh. 3:14). Situationen var helt annorlunda för kejsaren som hade bannlyst honom. Han kunde bara se tillbaka på blodiga krigsfält och plundring, på hem som hade förvandlats till ruiner, på gråtande änkor och faderlösa barn - alltsammans en frukt av hans ärelystna maktkamp. GVoe 426.2