På patriarkernas tid var Jordandalen ”överallt ... rik på vatten. ... som en HERRENS lustgård”. Det var i denna vackra dal som Lot valde att bosätta sig när han ”drog med sina tält bort mot Sodom” (1 Mos. 13:10, 12). Vid den tid då städerna på slätten förstördes blev trakten runt omkring en folktom ödemark, och sedan dess har den varit en del av Judas öken. FMM 156.1
En del av denna vackra dal fanns kvar för att glädja människor med sina livgivande källor och floder. I denna dal fanns det sädesfält och skogar av dadelpalmer och andra fruktbärande träd. Här hade Israels härar slagit läger när de hade gått över Jordan och för första gången smakat på det utlovade landets frukter. Framför dem hade Jerikos murar stått, en hednisk befäst stad, centrum för tillbedjan av Astarte, den mest avskyvärda och mest förnedrande av alla kananeiska former av avgudadyrkan. Snart hade dess murar raserats och dess invånare dödats. Och vid tiden för dess fall uttalades, i närvaro av hela Israel, den högtidliga deklarationen: ”Förbannad inför HERREN är den man som tar sig för att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt. När han lägger dess grund ska det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar ska det kosta honom hans yngste son” (Jos. 6:26). FMM 156.2
Femhundra år förflöt. Platsen låg fortfarande öde, förbannad av Gud. Till och med källorna som hade gjort det så åtråvärt att bo i denna del av dalen led under förbannelsens fördärvliga inflytande. Men under dagarna för Ahabs avfall, när tillbedjan av Astarte återinfördes genom Isebels inflytande, återuppbyggdes Jeriko, det gamla sätet för denna tillbedjan. Men det skedde till en fasansfull kostnad för byggmästaren. När Hiel från Betel ”lade grunden till staden kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar kostade det honom hans yngste son Segub. Detta hände enligt det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son” (1 Kung. 16:34). FMM 156.3