Orden som uttalats mot de avfallna stammarna uppfylldes bokstavligt, men rikets undergång kom gradvis. I sin dom kom Herren ihåg att vara barmhärtig. I början, när ”Kung Pul av Assyrien trängde in i landet”, togs Menahem inte till fånga, utan han tilläts att stanna på tronen som en vasall till det assyriska kungadömet. ”De pengar som Menahem skulle ge kungen av Assyrien tog han ut genom att lägga en skatt på alla rika män i Israel, en skatt på 50 siklar silver för var och en. Så vände kungen av Assyrien tillbaka och stannade inte där i landet” (2 Kung. 15:19, 20). Assyrierna hade förödmjukat de tio stammarna, och nu återvände de för en tid till sitt eget land. FMM 195.4
Menahem ångrade inte det onda som hade fört med sig hans rikes förfall utan fortsatte i ”de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med”. Pekaja och Peka, hans efterföljare, gjorde också det som var ont i Herrens ögon (2 Kung. 15:28). Peka regerade i tjugo år. Under hans dagar invaderade den assyriska kungen Tiglat-Pileser Israel. Tillsammans med kungen förde de bort en mängd fångar från stammarna som bodde i Galileen och öster om Jordan, ”såväl rubeniterna och gaditerna som ena hälften av Manasse stam”, tillsammans med andra av invånarna i ”Gilead och Galileen, hela Naftali land” (1 Krön. 5:26; 2 Kung. 15:29). De skingrades bland hedningarna i länder långt borta från Palestina. FMM 195.5
Efter detta fruktansvärda slag tillfrisknade aldrig det norra riket. Den svaga resten som fanns kvar behöll de yttre formerna av sin ledning fastän de inte längre ägde någon makt. Endast en till härskare, Hosea, skulle följa efter Peka. Snart skulle riket utplånas för alltid. Under denna tid av sorg och betryck kom Gud fortfarande ihåg att visa nåd och gav folket ännu ett tillfälle att vända om från sin avgudadyrkan. FMM 195.6