Under det tredje året av Hoseas regeringstid började den gode kung Hiskia härska i Juda, och så snabbt som möjligt genomförde han viktiga reformer i tempelgudstjänsten i Jerusalem. Man förberedde en påskhögtid, och till den högtiden inbjöds inte bara Judas och Benjamins stammar, som Hiskia var kung över, utan också alla de norra stammarna. Man lät kungöra ”i hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att man skulle komma och fira HERRENS, Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var skrivet.” FMM 196.1
”Ilbuden begav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda” med en vädjande inbjudan: ”Ni Israels barn, vänd om till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den rest av er som har räddats från de assyriska kungarnas hand. ... Var alltså nu inte hårdnackade som era fäder, utan räck HERREN er hand och kom till hans helgedom som han har helgat för evig tid, och tjäna HERREN er Gud, så ska hans brinnande vrede vändas från er. För om ni vänder om till HERREN ska era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. HERREN er Gud är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er när ni vänder om till honom” (2 Krön 30:5-9). FMM 196.2
Ilbuden som hade sänts ut av Hiskia förde med sig budskapet ”från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon”. I denna inbjudan borde Israel ha känt igen en vädjan till att ångra sig och vända om till Gud. Men de som fanns kvar av de tio stammarna och som fortfarande bodde inom det en gång så blomstrande norra rikets område, behandlade de kungliga budbärarna från Juda med likgiltighet och även med förakt. ”Men man skrattade åt dem och hånade dem.” FMM 196.3
Men det fanns några som gärna lät sig påverkas. ”Det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem ... för att fira det osyrade brödets högtid” (2 Krön. 30:10-13). FMM 196.4