I mitten av sin framgångsrika regeringstid drabbades Hiskia plötsligt av en ödesdiger sjukdom. Eftersom kungen var dödssjuk kunde ingen människa hjälpa honom. Sista strimman av hopp tycktes borta när profeten Jesaja kom till honom med budskapet: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, för du kommer att dö och ska inte tillfriskna” (Jes. 38:1). FMM 231.1
Utsikterna såg ytterst mörka ut. Men kungen kunde fortfarande be till den Ende som hittills hade varit hans ”tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad” (Ps. 46:1). Han vände ”sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN: ’O, HERRE, kom ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon.’ Och Hiskia grät mycket” (2 Kung. 20:2, 3). FMM 231.2
Ingen av de kungar som regerat sedan Davids dagar hade verkat så kraftfullt som Hiskia för att bygga upp Guds rike i en tid med avfall och missmod. Den döende härskaren hade tjänat sin Gud troget och hade stärkt folkets tillit till Herren som deras högste ledare. Liksom David kunde han nu be: FMM 231.3
”Låt min bön komma
inför ditt ansikte,
vänd ditt öra till mitt rop, för min själ är mättad med lidanden
och mitt liv närmar sig dödsriket” FMM 231.4
(Ps. 88:3, 4).
”För du är mitt hopp, Herre, HERRE,
min trygghet ända från min ungdom.
Du har varit mitt stöd. ...
överge mig inte när min kraft tar slut, ...
Gud, var inte långt ifrån mig!
Min Gud, skynda till min hjälp!...
Överge mig inte, Gud, när jag bli gammal och grå,
innan jag fått förkunna din makt för nya släkten,
din kraft för alla som ska komma” FMM 232.1
(Ps. 71:5, 6, 9, 12, 18).