Josia blev djupt rörd när han för första gången hörde de föreskrifter och varningar läsas upp, som fanns nerskrivna i denna gamla handskrift. Aldrig tidigare hade han så helt och fullt insett hur tydligt Gud hade förelagt Israel ”liv och död, välsignelse och förbannelse” (5 Mos. 30:19) Han hade inte heller förstått hur de upprepade gånger hade uppmanats att välja vägen till livet för att de skulle bli en lovsång på jorden, en välsignelse för alla folk. ”Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem, för HERREN din Gud går själv med dig. Han ska inte lämna dig eller överge dig” (5 Mos. 31:6). FMM 269.1
Boken överflödade av försäkringar om att det var Guds vilja att fullständigt rädda dem som helt och fullt förlitade sig på honom. På samma sätt som han hade befriat dem från den egyptiska träldomen ville han verka med kraft för deras bosättning i det utlovade landet och ställa dem i spetsen för jordens folk. FMM 269.2
Den uppmuntran som erbjöds som lön för lydnad åtföljdes av profetior om straffdomar mot dem som inte lydde. Kungen hörde de inspirerade orden, och i den bild som målades upp för honom kände han igen förhållanden som liknade dem som fanns i hans rike. Tillsammans med dessa profetiska skildringar av avfall från Gud blev han överraskad över att finna tydliga uttalanden som pekade på att olycksdagen snart skulle komma, och att det inte skulle finnas något botemedel. Språket var tydligt. Det var omöjligt att missuppfatta ordens innebörd. FMM 269.3