För en tid rådde Gud i sin medkänsla och barmhärtighet över detta fruktansvärda felsteg. Genom ett vist handlingssätt kunde kungen åtminstone i hög grad ha hejdat de onda krafter som hans obetänksamhet hade satt i rörelse. Men källan till sin makt och ära hade Salomo börjat förlora ur sikte. När begäret fick makt över förnuftet ökade självtilliten, och han försökte verkställa Guds avsikt på sitt eget sätt. Han tänkte att politiska och affärsmässiga allianser med länderna runt omkring skulle föra dessa länder till kunskap om den sanne Guden, och han ingick oheliga allianser med nation efter nation. Ofta beseglades dessa allianser genom äktenskap med hedniska prinsessor. Herrens budord sattes åt sidan för de omgivande folkens sedvänjor. FMM 36.6
Salomo smickrade sig själv med att hans vishet och kraften i hans exempel skulle leda hans hustrur från avgudadyrkan till att tillbe den sanne Guden, och också med att de allianser som hade bildats på så sätt skulle dra de kringliggande nationerna in i närmare beröring med Israel. Fåfänga förhoppning! Salomos ödesdigra misstag var att betrakta sig själv som tillräckligt stark för att stå emot inflytandet från hedniska bundsförvanter. Ödesdiger var också den bedrägliga tanke som ledde honom till att hoppas att andra skulle bli ledda till att vörda Guds lag och dess heliga föreskrifter, trots att han själv åsidosatte den. FMM 37.1