Gud gjorde dem som tillbad i templet samt furstarna och kungen uppmärksamma på de skrivna förmaningarna i den inspirerade rullen. På så sätt försökte han i sin nåd varna Judas män för deras eget bästa. ”Kanske”, sa han, ”ska Juda hus vända om var och en från sin onda väg, när de hör om all den olycka som jag tänker låta drabba dem. Då ska jag förlåta dem deras missgärning och deras synd” (Jer. 36:3). FMM 294.6
Gud har medlidande med dem som kämpar i den blindhet som ondskan leder till. Han försöker lysa upp det förmörkade förståndet genom att sända tillrättavisningar och hotelser för att förmå de mest uppsatta att känna sin okunskap och sörja över sina fel. Han anstränger sig för att hjälpa de mest självupptagna att känna sig missnöjda med tomheten i det som de har uppnått och söka efter andliga välsignelser genom en nära kontakt med honom. FMM 295.1
Guds plan går inte ut på att sända budbärare som behagar och smickrar dem som bryter mot Guds lag. Han sänder inga fridsbudskap för att invagga oheliga människor i en falsk sinnlig säkerhet. I stället lägger han tunga bördor på samvetet för den som handlar orätt och genomborrar den människans sinne med skuldmedvetandets skarpa pilar. FMM 295.2
Tjänande änglar låter människan få kunskap om Guds fruktansvärda domar över henne för att fördjupa känslan av nöd och driva människan till att i vånda utropa: ”Vad ska jag göra för att bli frälst?” (Apg. 16:30). FMM 295.3
Den hand som sänker människan ner i stoftet, tillrättavisar brott mot Guds lag och låter stolthet och ärelystnad komma på skam, är samma hand som upprättar den botfärdiga, slagna människan. Med den djupaste medkänsla frågar han som tillåter att straffet verkställs: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” FMM 295.4
När människan har handlat orätt mot en helig och barmhärtig Gud kan hon inte slå in på någon bättre väg än att uppriktigt ångra och förkrossad bekänna sina fel under tårar. Detta begär Gud av henne. Han accepterar ingenting mindre än ett förkrossat hjärta och en ödmjuk ande. FMM 295.5
Men i sin arrogans och sitt högmod tillbakavisade kung Jojakim och hans adelsmän Guds inbjudan. De ville inte lyssna på varningen och ångra sig. Möjligheten som erbjöds dem av nåd då de brände upp den heliga rulllen var deras sista. Gud hade förklarat att om de vägrade att lyssna till hans röst vid det tillfället skulle han utsätta dem för fruktansvärd vedergällning. FMM 295.6
De vägrade att lyssna, och Gud uttalade sin sista straffdom över Juda. Den människa som högmodigt hade satt sig upp mot den Allsmäktige skulle han straffa med särskild vrede. FMM 295.7