”Därför säger HERREN så om Juda kung Jojakim: Ingen arvinge till honom ska sitta på Davids tron, och hans döda kropp ska kastas bort och utsättas för dagens hetta och nattens kyla. Jag ska straffa honom, hans efterkommande och hans tjänare för deras missgärning. Och jag ska låta all den olycka som jag har uttalat över dem och Jerusalems invånare och Juda män drabba dem, eftersom de inte velat höra” (Jer. 36:30, 31). FMM 296.1
Saken var inte avslutad med att bokrullen hade bränts upp. Det var lättare att göra sig fri från de skrivna orden än från tillrättavisningen och varningen som de innehöll och straffdomen som Gud hade uttalat mot det upproriska Israel och som snart skulle komma. FMM 296.2
Men den skrivna rullen återskapades. ”Ta dig en annan rulle”, befallde Herren sin tjänare, ”och skriv i den allt som stod i den förra rullen, den som Juda kung Jojakim brände upp”. De skrivna profetiorna om Juda och Jerusalem hade förintats till aska. Men orden levde fortfarande i Jeremias hjärta ”som en brinnande eld”, och profeten tilläts att återskapa det som människans vrede gärna skulle ha utplånat. FMM 296.3
Jeremia tog en annan bokrulle och gav den till Baruk. Han ”skrev efter Jeremias diktamen ner i den allt som hade stått i den bokrulle som Juda kung Jojakim hade bränt upp i eld. Och till detta lades många liknande ord” (Jer. 36:28, 32). Människans vrede hade försökt förhindra Guds profets arbete. Men just de medel som Jojakim hade använt sig av för att begränsa Herrens tjänares inflytande skapade nya möjligheter till att klargöra Guds krav. FMM 296.4