De rättfärdiga som fortfarande fanns i Jerusalem hade fått Guds avsikt förklarad för sig. Bland dem fanns det några som beslöt att placera den heliga arken utom räckhåll för brutala händer, eftersom den innehöll stentavlorna där de tio budorden hade skrivits. Detta gjorde de. Det var med sorg och vemod som de gömde den heliga arken i en grotta, där den skulle vara undangömd från Israels och Judas folk på grund av deras synder. Den skulle aldrig mer komma att återlämnas till dem. Den heliga arken är fortfarande undangömd. Den har aldrig ofredats sedan den gömdes. FMM 307.2
I många år hade Jeremia stått inför folket som ett troget vittne för Gud. Nu, när den undergångsdömda staden just skulle falla i hedningarnas händer, ansåg han att hans uppgift var avslutad och tänkte lämna den. Men en son till en av de falska profeterna hindrade honom. Han spred ut ryktet att Jeremia tänkte förena sig med babylonierna som han upprepade gånger hade uppmanat Judas folk att underkasta sig. FMM 307.3
Profeten förnekade den lögnaktiga anklagelsen. Trots detta blev furstarna ”arga på Jeremia och lät misshandla honom och satte honom i förvar i skrivaren Jonatans hus, som gjorts om till fängelse” (Jer. 37:15). FMM 307.4
Hoppet hade tänts i furstarnas och folkets hjärtan när Nebukadnessars arméer drog söderut för att möta egyptierna, men det krossades snart fullständigt. Herrens Ord hade varit: ”Jag är emot dig, farao, du Egyptens kung.” Egyptens makt var inte större än ett brutet vassrörs. ”Alla Egyptens invånare ska inse att jag är HERREN”, hade Skriften förklarat, ”För de är en rörstav för Israels hus”. ”Jag ska stärka den babyloniske kungens armar, men faraos armar ska sjunka ner. De ska inse att jag är HERREN, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske kungens hand, för att han ska räcka ut det mot Egyptens land” (Hes. 29:3, 6; 30:25). FMM 307.5