Medan Judas furstar fortfarande förgäves riktade sin blick mot Egypten för att få hjälp, tänkte kung Sidkia med en orolig föraning på Guds profet som hade blivit kastad i fängelse. Efter många dagar sände kungen bud efter honom och frågade i hemlighet: ” ’Har det kommit något ord från HERREN?’ Jeremia svarade: ’Ja.’ Och han fortsatte: ’Du ska överlämnas i den babyloniske kungens hand.’ FMM 307.6
Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ’Hur har jag handlat orätt mot dig, dina tjänare och detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? Och var finns nu era profeter som profeterade för er: Babels kung ska inte anfalla er och detta land? Så hör mig nu, min herre konung. Lyssna till min vädjan och skicka inte tillbaka mig till skrivaren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där’ ” (Jer. 37:17-20). FMM 308.1
Som svar befallde Sidkia att man skulle ”hålla Jeremia i förvar på vaktgården, och man gav honom en kaka bröd om dagen från Bagargatan, tills allt bröd var slut i staden. Och Jeremia blev kvar på vaktgården” (Jer. 37:21). FMM 308.2
Kungen vågade inte öppet visa någon tillit till Jeremia. Trots att hans fruktan drev honom till att fråga honom privat var han ändå alltför svag för att trotsa sina furstars och folkets ogillande genom att böja sig under Guds vilja så som den tillkännagetts av profeten. FMM 308.3
Från fängelsegården fortsatte Jeremia att ge råd om underkastelse under den babyloniska makten. Att bjuda motstånd skulle vara detsamma som att be om en säker död. Herrens budskap till Juda var: ”Den som stannar kvar i denna stad kommer att dö genom svärd eller svält eller pest, men den som ger sig åt kaldeerna ska få leva. Han ska vinna sitt liv som ett byte och få leva.” Orden uttalades klart och bestämt. Profeten förklarade djärvt i Herrens namn: ”Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungens här och han ska inta den” (Jer. 38:2, 3). FMM 308.4
Till sist hade furstarna blivit så rasande över Jeremias upprepade råd, som stod i klar motsats till deras taktik att göra motstånd, att de proteste rade kraftfullt inför kungen. De påstod att profeten var en fiende till folket, och att hans ord hade försvagat folket och dragit olycka över dem. Därför borde han dömas till döden. FMM 308.5