När de unga hebréerna fattade sitt beslut handlade de inte övermodigt utan i fast tillit till Gud. De valde inte att vara avvikande, men de föredrog detta framför att vanära Gud. Om de skulle ge efter för omständigheternas påtryckningar och kompromissa med det som var orätt i det här, så skulle detta avsteg från deras principer försvaga deras känsla för vad som var rätt och deras avsky för det som var orätt. Det första felaktiga steget skulle leda till andra tills de skulle svepas iväg av frestelsen, eftersom deras förbindelse med Gud hade skurits av. FMM 326.5
”Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet hos förste hovmarskalken”, och hans anhållan om att han inte skulle tvingas orena sig togs emot med respekt. Ändå tvekade hovmarskalken att gå med på hans begäran. FMM 327.1
”Jag är rädd att min herre kungen, som har bestämt vad ni ska äta och dricka”, förklarade han för Daniel, ”ska finna att ni är magrare än era jämnåriga bland de unga männen. Då drar ni skuld över mig inför kungen” (Dan. 1:9, 10). FMM 327.2
Då vädjade Daniel till Melzar, hovmästaren som förste hovmarskalken hade satt över de hebreiska ungdomarna och bad att de skulle slippa äta kungens kött och dricka hans vin. Han bad att saken skulle prövas genom ett tio dagar långt försök. Under den tiden skulle de hebreiska ungdomarna förses med enkel kost, medan de övriga unga männen åt av kungens läckerheter. FMM 327.3
Melzar samtyckte, trots att han var rädd för att han skulle ådra sig kungens missnöje genom att ge efter för denna begäran. Därmed visste Daniel att hans sak hade segrat. Då de tio dagarna hade gått visade det sig att resultatet var precis tvärtemot vad hovmästaren hade fruktat. De ”såg bättre ut” och var ”mer välnärda än alla de unga män som åt av kungens mat” (Dan. 1:15). FMM 327.4
I personligt uppträdande visade de hebreiska ungdomarna klart att de var överlägsna sina jämnåriga. Som resultat av detta tilläts Daniel och hans följeslagare att fortsätta med sin enkla kost under hela sin utbildning. FMM 327.5