De tog genast itu med arbetet att bygga upp det som hade brutits ner och förstörts. ”Huvudmännen för familjerna” började med att ge av sin förmögenhet för att hjälpa till med att betala kostnaden för att bygga upp templet på nytt. Folket följde deras exempel och gav frivilligt av sina små tillgångar (se Esra 2:64-70). FMM 378.1
Så fort som möjligt uppfördes ett altare på platsen för det gamla altaret på tempelförgården. Till ceremonierna som hörde samman med invigningen av detta altare ”samlades folket som en enda man”. Där förenade de sig för att gemensamt återinföra de heliga gudstjänsterna som hade avbrutits när Jerusalem förstördes av Nebukadnessar. Innan de skildes åt för att bo i sina hem försökte de återställa allt. ”De firade lövhyddohögtiden” (Esra 3:1-4). FMM 378.2
För den trofasta kvarlevan av folket var det en stor glädje att altaret för de dagliga brännoffren hade ställts i ordning. Helhjärtat påbörjade man förberedelserna som var nödvändiga för att bygga upp templet, och man samlade mod när dessa förberedelser gick framåt månad för månad. Under många år hade de varit utestängda från de synliga tecknen på Guds närvaro. När de nu omgavs av många dystra minnen från sina fäders avfall längtade de efter något varaktigt tecken på gudomlig förlåtelse och nåd. FMM 378.3
Att få tillbaka personlig egendom och gamla privilegier var inte lika viktigt för dem. De satte större värde på Guds bifall. Gud hade verkat på ett förunderligt sätt för deras sak, och de kände sig säkra på att han var närvarande hos dem. Ändå önskade de sig ännu större välsignelser. Med glad förväntan såg de fram emot den tid då templet skulle vara återuppbyggt och de skulle kunna se hur Guds härlighet strålade från dess inre. FMM 378.4