Jesus, den gudomlige Mästaren, upphöjde alltid sin himmelske Fars namn. FMM 47.4
Han lärde sina lärjungar att be: ”Vår Far i himlen, låt ditt namn bli helgat” (Matt. 6:9). De fick inte lov att glömma bort att erkänna: ”För riket är ditt, och makten och äran i evighet” (Matt. 6:9, fotnot). FMM 47.5
Den store Läkaren var så noggrann med att rikta uppmärksamheten från sig själv till källan för sin makt att den förundrade folkmassan inte ärade honom, utan ”prisade Israels Gud” när de ”såg stumma tala, halta bli friska, lama gå och blinda se” (Matt. 15:31). I den underbara bön som Kristus bad strax före sin korsfästelse förklarade han: ”Jag har förhärligat dig på jorden.” ”Förhärliga din Son”, vädjade han, ”så att Sonen kan förhärliga dig.” ”Rättfärdige Far, världen har inte lärt känna dig. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem. Och jag ska göra det känt, för att kärleken som du älskat mig med ska vara i dem och jag i dem” (Joh. 17:4, 1, 25, 26). FMM 47.6
”Så säger HERREN: Den vise ska inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han ska berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden, för i det har jag min glädje, säger HERREN” (Jer. 9:23, 24). FMM 47.7
”Jag vill prisa Guds namn med sång
och upphöja honom med tacksägelse.”
”Värdig är du, vår Herre och Gud,
att ta emot lov och ära och makt.”
”Jag vill tacka dig, Herre min Gud, av hela mitt hjärta
och ära ditt namn i evighet.”
”Lova HERREN med mig,
låt oss upphöja hans namn tillsammans” FMM 48.1
(Ps. 69:31; Upp. 4:11; Ps. 86:12; 34:4).