Salomos historia kunde ha blivit en helt annan om han hade fortsatt att i hjärtats ödmjukhet vända människors uppmärksamhet från sig själv till den Ende som hade gett honom vishet och rikedomar och ära! Men medan inspirationens penna berättar om hans dygder, bär den också noggrant vittnesbörd om hans avfall. Salomo hade blivit upphöjd till en storhetens förgrundsgestalt och var omgiven av lyckans gåvor. Men han blev berusad av framgången, förlorade balansen och föll. Eftersom han ständigt lovordades av världens människor blev han i längden oförmögen att stå emot det smicker som han fick höra. FMM 46.4
Visdomen som Salomo hade fått för att han skulle ära Givaren fyllde honom med stolthet. Till slut tillät han att människor berömde honom och de andra byggherrarna för den makalösa prakten hos den byggnad som hade planerats och uppförts till ära åt ”HERRENS, Israels Guds namn”. FMM 47.1
På så sätt blev Herrens tempel känt bland folken som ”Salomos tempel”. Det mänskliga redskapet hade själv tagit åt sig äran som tillhörde den Ende, ”för hög vakar över hög och andra höga över dem båda” (Pred. 5:7). Templet som Salomo beskrev med orden: ”detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn” (2 Krön. 6:33) omtalas oftast än i dag som Salomos tempel, inte som Herrens tempel. FMM 47.2
Människan kan inte visa större svaghet än då hon tillåter människor att ge henne äran för de gåvor som hon har fått av himlen. Den sanne kristne vill göra Gud till den förste och den siste och den bäste i allting. Inga äre lystna motiv kommer att få hennes kärlek till Gud att kallna. Ständigt och uthålligt kommer hon att sörja för att hennes himmelske Far blir ärad. När vi troget upphöjer Guds namn står våra impulser under gudomlig kontroll, och vi är då i stånd att utveckla andlig och intellektuell kraft. FMM 47.3