Profetiornas härlighet kastar sitt ljus på vår livsväg. Genom Guds Sons död har förebilden mött sin motbild. Kristus har uppstått från de döda och förkunnar över den öppna graven: ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh. 11:25). Han har sänt sin Ande till världen för att påminna oss om allt. Genom ett under som han utfört genom sin kraft har han bevarat sitt skrivna Ord genom århundradena. FMM 423.2
Reformatorerna, vilkas protest har gett oss namnet protestanter, kände att Gud hade kallat dem till att ge evangeliets ljus till världen. När de ansträngde sig för att göra detta var de beredda att offra sina ägodelar, sin frihet och till och med sina liv. Evangeliet förkunnades nära och fjärran, trots att de riskerade förföljelse och död. Guds Ord fördes ut till folket. Alla samhällsklasser, höga och låga, rika och fattiga, lärda och okunniga, studerade det ivrigt själva. Är vi, i denna sista konflikt i den stora striden, lika trofasta mot vår övertygelse som de tidiga reformatorerna var mot sin? FMM 423.3
”Blås i basun på Sion, pålys en helig fasta, utropa en helig sammankomst. Samla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste, samla de små barnen ... Låt prästerna, HERRENS tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga: ’HERRE, skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas.’ ” FMM 423.4
”Vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan. Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till HERREN er Gud, för han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd, och han ångrar det onda. Vem vet? Kanske vänder han om och ångrar sig och lämnar kvar en välsignelse efter sig till matoffer och drickoffer åt HERREN er Gud” (Joel 2:15-17, 12-14). FMM 423.5