När Nehemja bad blev hans tro och mod starkare. Han var uppfylld av heliga argument. Han visade på den vanära som skulle tillfogas Gud om hans folk skulle lämnas i svaghet och förtryck, nu när de hade återvänt till honom. Han bad enträget Herren att uppfylla sitt löfte: ”Om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där” (Neh. 1:4, 9; se 5 Mos. 4:29-31). FMM 425.2
Detta löfte hade getts till Israel genom Mose innan de hade kommit in i Kanaan, och under århundradena hade det förblivit oförändrat. Nu hade Guds folk återvänt till honom i ånger och tro, och Gud skulle inte svika sitt löfte. FMM 425.3
Nehemja hade ofta utgjutit sin själ för sitt folks skull. Men när han bad den här gången växte det fram ett heligt beslut i hans sinne. Han beslöt att om han kunde få kungens medgivande och hjälpen som han behövde för att skaffa redskap och material, skulle han själv ta på sig uppgiften att bygga upp Jerusalems murar på nytt och återställa Israels nationella styrka. Han bad Herren att låta honom finna nåd hos kungen så att hans plan kunde genomföras. ”Låt din tjänare ha framgång idag”, sa han, ”och låt honom finna barmhärtighet inför denne man” (Neh. 1:11). FMM 425.4