Nehemja och andra hade friköpt några av judarna som hade sålts till hed ningar. Nu ställde han detta handlingssätt i motsats till hur andra hade handlat när de hade sålt sina bröder som slavar för världslig vinnings skull. ”Det ni gör är inte rätt”, sa han. ”Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss?” (Neh. 5:9). FMM 438.6
Nehemja visade dem att han själv kunde ha krävt stora bidrag till förmån för sig själv, eftersom han hade fått sin makt av den persiske kungen. Men i stället för att göra detta hade han inte ens tagit ut det som tillhörde honom med rätta, utan hade frikostigt delat med sig för att hjälpa de fattiga i deras nöd. Han uppmanade enträget de judiska ledare som hade gjort sig skyldiga till utpressning att upphöra med sina orättfärdiga handlingar. I stället borde de återlämna de fattigas jord liksom den vinst de gjort på pengarna som de utkrävt av dem, och ge dem lån utan säkerhet eller ockerränta. FMM 438.7
Dessa ord uttalades i hela församlingens närvaro. Om ledarna hade valt att rättfärdiga sig själva hade de haft möjlighet att göra det. Men de kom inte med några ursäkter. ”Vi ska ge tillbaka det”, förklarade de, ”och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du har sagt.” När de sa detta kallade Nehemja till sig prästerna och lät ledarna ”svära på att de skulle göra som de hade lovat. ... Och hela församlingen sade: ’Amen!’, och de prisade HERREN. Sedan gjorde folket som de hade lovat” (Neh. 5:12, 13). FMM 439.1