Genom inspirationens ande nedtecknade kungen för senare generationer berättelsen om sina förslösade år med deras varnande lärdomar. Och på så sätt var hans livsverk inte fullständigt förlorat, trots att hans folk fick bärga skörden från hans sådd av ondska. Med saktmod och ödmjukhet ”undervisade” Salomo under sina senare år ”folket. Han övervägde, utforskade och författade många ordspråk.” Han ”sökte finna de rätta orden och skriva sanningens ord rakt och rätt. De visas ord är som uddar, som indrivna spikar är deras samlade tänkespråk. De är gåvor från en och samma Herde. För övrigt, min son, låt varna dig!” (Pred. 12:9-12). FMM 53.6
”Detta är slutsatsen när allt blivit hört”, skrev han: ”Frukta Gud och håll hans bud, det gäller alla människor. För Gud ska föra fram alla gärningar vid domen, med allt som är fördolt, både gott och ont” (Pred. 12:13, 14). FMM 54.1
Salomos senare skrifter visar att han mer och mer insåg gudlösheten i sitt förhållningssätt. Därför ägnade han särskild uppmärksamhet åt att varna ungdomen för att göra samma slags fel som hade förmått honom att förslösa himlens mest utsökta gåvor för ingenting. Med sorg och skam bekände han att i sin krafts dagar, när han borde ha funnit Gud som sin tröst, sitt stöd och sitt liv, hade han vänt sig bort från himlens ljus och Guds vishet. Han hade valt avgudadyrkan i stället för tillbedjan av Herren. Och nu, då han genom bitter erfarenhet hade lärt sig dårskapen i ett sådant liv, var det hans brinnande önskan att rädda andra från att göra samma bittra erfarenhet som han hade gått igenom. FMM 54.2