På patriarkernas tid var offren som hörde till gudstjänsten en ständig påminnelse om att det skulle komma en Frälsare. Så förhöll det sig med helgedomstjänstens ritualer genom hela Israels historia. I tjänsten i tabernaklet, och i templet som senare övertog tabernaklets roll, fick folket varje dag undervisning i de stora sanningarna om Kristus ankomst som återlösare, präst och kung. FMM 464.6
Undervisningen gavs genom symboler och skuggbilder. En gång varje år fördes de i sina tankar framåt till de avslutande händelserna i den stora striden mellan Kristus och Satan, och till att världsalltet till slut ska renas från synd och syndare. FMM 464.7
Offrandet och offergåvorna i den mosaiska gudstjänsten pekade alltid framåt mot en bättre tjänst, en himmelsk. Den jordiska helgedomen var ”en bild av den tid som nu är”, då både gåvor och offer frambars. Dess två heliga platser utgjorde ”avbilderna av det som finns i himlen”, för Kristus, vår store Överstepräst, är i dag den ”som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest” (Heb. 9:9, 23; 8:2). FMM 465.1
Från den dag då Herren tillkännagav för ormen i Eden: ”Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma” (1 Mos. 3:15) har Satan vetat att han aldrig kan få absolut makt över världens invånare. När Abraham och hans söner började förrätta de ceremoniella offer som Gud hade förordnat som en symbol för den kommande återlösaren, såg Satan att dessa offer var en symbol för gemenskap mellan himmel och jord. Under de långa århundraden som följde har han ständigt ansträngt sig för att avbryta denna gemenskap. Outtröttligt har han försökt att framställa Gud i en oriktig dager och att vantolka ceremonierna som pekade fram mot Frälsaren. Han har varit framgångsrik hos en stor majoritet av medlemmarna i den mänskliga familjen. FMM 465.2