Som nation längtade Israels folk efter Messias ankomst. Men i sina hjärtan och liv var människorna samtidigt så långt borta från Gud att de inte kunde ha någon sann uppfattning om den utlovade Återlösarens karaktär eller uppgift. I stället för att längta efter befrielse från synd och efter helighetens härlighet och frid, var de i sina hjärtan inriktade på att bli befriade från sina nationella fiender, och att åter igen få världslig makt. De såg fram emot att Messias skulle komma som en erövrare som skulle bryta sönder alla ok och upphöja Israel till att härska över alla andra riken. FMM 482.3
Så hade Satan lyckats förbereda folkets hjärtan till att förkasta Frälsaren när han skulle komma. Deras egen inre stolthet och deras falska uppfattning om Frälsarens karaktär och uppgift skulle hindra dem från att uppriktigt pröva bevisen för att han var Messias FMM 482.4
I mer än tusen år hade Israels folk väntat på den utlovade Frälsaren. Deras ljusaste förhoppningar hade vilat på denna grund. I tusen år hade hans namn bevarats i sång och profetia, i tempelgudstjänst och i bön i hemmen. Men när han kom kände de ändå inte igen honom som den Messias som de väntat på så länge. ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom” (Joh. 1:11). FMM 482.5
Eftersom de var världsliga i sina hjärtan såg de på himlens Älskade ”som ett rotskott ur torr jord”. I deras ögon hade han ”inget utseende som vi drogs till”. I honom såg de ingen skönhet som gjorde att de ville ta emot honom (Jes. 53:2). FMM 482.6
Jesus av Nasarets hela liv bland Guds eget folk var en tillrättavisning för deras själviskhet. Den visade sig i deras ovilja att erkänna de rättvisa anspråken från ägaren till vingården som de satts att vara vingårdsmän över. De hatade hans exempel på trohet och fromhet. Den slutliga prövningen för dem innebar lydnad som ledde till evigt liv eller olydnad som ledde till evig död. Då förkastade de Israels Helige och det ledde till att han korsfästes på Golgatas kors. FMM 483.1