I varje människas erfarenhet kommer det tider med intensiv besvikelse och fullständig modlöshet. Det finns dagar då sorg och bedrövelse är ens lott och då det är svårt att tro att Gud fortfarande är sitt jordiska barns gode välgörare, dagar då bekymmer plågar själen tills döden tycks vara att föredra framför livet. Det är då som många förlorar sitt fäste i Gud. Människor blir då lätt slavar under tvivel, trälar under otro. Om vi under sådana tider kunde ha andlig insikt till att urskilja meningen med Guds kloka omsorg skulle vi se änglar som försöker rädda oss från oss själva. Vi skulle se att de strävar efter att placera våra fötter på en ännu fastare grund än de eviga höjderna. Ny tro och nytt liv skulle då växa fram. FMM 110.5
Under den tid då den trofaste Job var hemsökt av lidande och mörker förklarade han: FMM 111.1
”Låt dagen då jag föddes bli utplånad.”
”O, att min sorg kunde vägas,
och min olycka läggas i samma vågskål!”
”O, att min begäran blev hörd
och att Gud uppfyllde min längtan,
att Gud ville krossa mig,
räcka ut sin hand och skära av mitt liv!
Då vore det ändå min tröst.”
”Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse. ...
Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara ett benrangel.
Jag är trött på det här,
jag kommer inte att leva för evigt.
Låt mig vara,
för mina dagar är en vindfläkt” FMM 111.2
(Job 3:3; 6:2, 8-10; 7:11, 15, 16).