Fram till dess att Joshafat kallades till att bestiga tronen vid trettiofem års ålder hade han som sitt exempel den gode kung Asa, som i nästan varje kris hade gjort ”det som var rätt i HERRENS ögon” (1 Kung. 15:11). Under en lyckosam regeringstid på tjugofem år försökte Joshafat i allt att vandra ”på sin far Asas väg och vek inte av från den” (1 Kung. 22:43). FMM 130.1
I sin strävan att härska vist ansträngde sig Joshafat för att förmå sina undersåtar att tydligt ta ställning mot avgudadyrkan och dess seder. Många av folket inom hans rike ”fortsatte att offra och tända offereld på höjderna” (1 Kung. 22:44). Kungen förstörde inte omedelbart dessa altaren. Men redan från början försökte han skydda Juda från de synder som utmärkte det norra riket då det styrdes av Ahab, som han var samtida med under många år. Joshafat själv var trofast mot Gud. Han ”sökte inte baalerna, utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel.” På grund av hans redbarhet var Herren med honom och ”stärkte kungadömet i hans hand” (2 Krön. 17:3-5). FMM 130.2
”Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han fick stor rikedom och ära. Han var stolt över att gå HERRENS vägar.” Efter hand som tiden gick och förbättringar genomfördes avlägsnade kungen ”offerhöjderna och asherapålarna i Juda” (2 Krön. 17:5, 6). ”Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans far Asas tid” (1 Kung. 22:47). På så sätt befriades invånarna i Juda successivt från många av de faror som hade hotat att allvarligt försena deras andliga utveckling. FMM 130.3