Det var med tillit som Joshafat kunde säga till Herren: ”Våra ögon är vända till dig.” I åratal hade han lärt folket att lita på den Ende som under gångna tider hade ingripit så ofta för att rädda sina utvalda från fullständig undergång. Och nu när riket var i fara stod Joshafat inte ensam. ”Hela Juda stod inför HERREN med sina små barn, sina hustrur och söner” (2 Krön. 20:13). Gemensamt fastade de och bad. Gemensamt bad de enträget till Gud att skapa förvirring bland deras fiender, så att Guds namn kunde bli ärat. FMM 135.1
”Gud, var inte tyst,
var inte stilla och stum, Gud!
Se, dina fiender larmar,
och de som hatar dig höjer sina huvuden.
De smider listiga planer mot ditt folk,
de rådslår mot dem du beskyddar,
de säger: ’Kom, vi utrotar dem som folk,
så att ingen mer minns Israels namn!’
Enigt rådslår de med varandra,
de sluter förbund mot dig:
Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna,
Gebal, Ammon och Amalek,
filisteerna och Tyrus invånare. ...
Gör med dem som med Midjan,
som med Sisera och Jabin vid Kishons bäck...
Min Gud, låt dem bli som virvlande löv,
som agnar för vinden!...
De ska skämmas i skräck till evig tid,
de ska skämmas och gå under.
Låt dem veta att du ensam bär namnet HERREN,
den Högste över hela jorden” FMM 135.2
(Ps. 83).