Folket förenade sig med sin kung genom att ödmjuka sig inför Gud och be honom om hjälp. Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, ”en levit av Asafs söner”, och han sa: FMM 135.3
” Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger HERREN till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds. Gå i morgon ner mot dem. De drar då uppför Hassisbacken, och ni ska träffa på dem där dalen tar slut, framför Jeruels öken. Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se HERRENS frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och HERREN är med er.” FMM 136.1
”Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för HERREN och tillbad HERREN. Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och stark röst.” FMM 136.2
”Tidigt nästa morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, steg Joshafat fram och sade: ’Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare! Stå fasta i tron på HERREN er Gud så består ni, lita på hans profeter så lyckas ni.’ Sedan han hade rådgjort med folket, ställde han upp sångare som skulle prisa HERREN i helig skrud” (2 Krön. 20:14-21). Dessa sångare gick framför hären och höjde sina röster i lovprisning till Gud för hans löfte om seger. FMM 136.3
Det var ett unikt sätt att gå till strid mot fiendens här - genom att prisa Herren med sång och upphöja Israels Gud. Det var deras stridssång. De ägde helighetens skönhet. Om det hade funnits mer lovprisning av Gud i vår tid skulle hopp, mod och tillit stadigt växa. Skulle inte detta stärka händerna hos de tappra soldater som försvarar sanningen idag? FMM 136.4
”Och när de började att sjunga och lova, lät HERREN ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna. Folket från Ammon och Moab reste sig upp mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.” ”När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan” (2 Krön. 20:22-24). FMM 136.5