Den Gyllene Kedjan

Församlingens medlemmar var förenade i tanke och handling. Kristus kärlek var den gyllene kedjan som förenade dem. De försökte lära känna Gud mer och mer fullständigt. I deras dagliga liv kunde man se Kristus frid och glädje. De besökte de föräldralösa och änkorna i deras nöd och lät sig inte smutsas ner av världen. De förstod att om de misslyckades med att göra detta skulle det motsäga deras bekännelse och innebära att de förnekade sin Frälsare.GVoe 432.1

De förkunnade sitt budskap i varje stad. Människor blev omvända, och de kände i sin tur att de måste låta andra få del av den värdefulla skatten som de själva hade fått ta emot. De kunde inte vila förrän andra fick glädja sig i samma ljus som hade lyst upp dem. Stora skaror av människor som inte kände Gud fick lära sig om orsakerna till att de kristna hade ett sådant hopp. Guds Ande inspirerade dem till att rikta varma och personliga vädjanden till dem som vandrade i mörker, till de utslagna och till dem som påstod att de kände evangeliet men som älskade nöjen mer än Gud.GVoe 432.2

Men efter en tid började de troendes iver att minska, och deras kärlek till Gud och till varandra avtog. Kyla trängde in i församlingen. Några glömde det underbara sättet som de hade tagit emot evangeliet. En efter en av de gamla fanbärarna föll på sin post. Några av de yngre förkunnarna kunde ha hjälpt till med att bära pionjärernas ansvar. Då skulle de ha blivit utbildade för att ta ledningen i verksamheten. Men de hade börjat tröttna på sanningarna som upprepades så ofta. De längtade efter något nytt och uppseendeväckande. Därför försökte de introducera nya nyanser i lärosatserna. Nyanserna var mer tillfredsställande för många, men de stämde inte överens med evangeliets grundläggande principer. De här förkunnarna var självsäkra och andligt blinda. Därför kunde de inte förstå att de här hårklyverierna skulle få många till att ifrågasätta de tidigare erfarenheterna, och det skulle leda till förvirring och otro.GVoe 432.3

När de här falska lärorna förkunnades växte det fram olika tolkningar. Många vände sig bort ifrån Jesus som trons upphovsman och fullkomnare (Heb. 12:2). Tiden som borde ha utnyttjats till att sprida evangeliet användes till att diskutera oviktiga lärosatser och till att fundera över fabler som var fängslande men som människor hade diktat ihop. Stora grupper av människor kunde ha blivit omvända genom en trogen förkunnelse av evangeliet, men de blev lämnade utan att de fick någon varning. Fromheten började snabbt avta. Det såg ut som om Satan skulle få makten över dem som bekände att de var Kristus efterföljare.GVoe 432.4