Esra hade väntat sig att ett stort antal skulle återvända till Jerusalem, men de som svarade på kallelsen var sorgligt få. Många som hade skaffat sig hus och mark ville inte lämna dessa egendomar. De älskade lugn och bekvämlighet och var nöjda med att stanna. Deras exempel visade sig vara ett hinder för andra som annars skulle ha valt att förena sitt öde med dem som gick framåt i tro. FMM 413.1
När Esra blickade ut över det församlade sällskapet blev han förvånad över att inte finna någon av Levis släkt. Var fanns de som tillhörde stammen som hade utvalts till att ansvara för den heliga tempeltjänsten? Leviterna borde ha varit de första som svarade på uppropet om vem som stod på Herrens sida. Under fångenskapen och efteråt hade de fått många för måner. De hade haft största möjliga frihet att sörja för sina bröders andliga behov under landsflykten. Det hade byggts synagogor där prästerna ledde tillbedjan av Gud och undervisade folket. De hade haft full frihet att fira sabbaten och utföra de heliga ceremonier som utmärkte den judiska tron. FMM 413.2
Men under åren efter fångenskapens slut förändrades villkoren, och många nya ansvarsområden vilade på Israels ledare. Templet i Jerusalem hade återuppbyggts och invigts, och det behövdes fler präster för att genomföra dess gudstjänster. Det fanns ett mycket stort behov av gudsmän som kunde undervisa folket. De judar som stannade kvar i Babylon riskerade dessutom att få sin religiösa frihet beskuren. FMM 413.3
Genom profeten Sakarja hade judarna i Medien-Persien fått en klar och tydlig uppmaning att återvända till sitt land. Det som judarna hade varit med om under Esters och Mordokajs svåra tid var också en tydlig varning för att stanna. FMM 413.4
Tiden hade kommit då det var farligt för dem att stanna kvar längre mitt i en omgivning med hednisk påverkan. Mot bakgrund av dessa förändrade villkor borde prästerna i Babylon snabbt ha insett att när denna kungörelse blev offentliggjord innebar det en särskild kallelse till dem att återvända till Jerusalem. FMM 413.5