Kungen och furstarna hade gjort mer än sin del för att öppna vägen för deras återresa. De hade ställt rikliga medel till förfogande, men var fanns människorna? Levis söner svek vid en tidpunkt då inflytandet från ett beslut att följa med sina bröder skulle ha lett andra till att följa deras exempel. Deras märkliga likgiltighet avslöjar på ett sorgligt sätt vilken inställning israeliterna i Babylon hade till Guds avsikt för sitt folk. FMM 413.6
Än en gång vädjade Esra till leviterna. Han sände dem en brådskande inbjudan att förena sig med hans sällskap. För att understryka hur viktigt det var att handla snabbt, sände han många av sina mäktiga furstar och huvudmän med sin skrivna vädjan (se Esra 7:28; 8:16). FMM 414.1
Medan de som skulle resa väntade tillsammans med Esra, skyndade sig dessa tillförlitliga budbärare tillbaka med en vädjan om att man skulle ”sända oss tjänare till Guds hus” (Esra 8:17). Man lyssnade till denna vädjan. Några som hade tvekat beslöt sig till slut för att återvända. Totalt fördes omkring fyrtio präster och tvåhundratjugo tempeltjänare till lägret - män som Esra kunde lita på som visa tjänare och goda lärare och medhjälpare. FMM 414.2
Alla var nu klara för uppbrott. Framför dem låg en resa som skulle ta åtskilliga månader. Männen tog med sig sina hustrur och barn och sin egendom, förutom ansenliga skatter för templet och dess gudstjänster. Esra var medveten om att fiender låg och väntade utmed vägen, och att de var beredda att plundra och förgöra honom och hans resesällskap. FMM 414.3
Ändå hade Esra inte bett kungen om att få någon väpnad styrka som skulle skydda dem. ”Jag skämdes nämligen för att be kungen om soldater och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen, eftersom vi hade sagt till kungen: ’Vår Guds hand är över alla som söker honom och låter det gå dem väl, men hans makt och hans vrede drabbar alla som överger honom’ ” (Esra 8:22). FMM 414.4
I just detta såg Esra och hans följeslagare en möjlighet att förhärliga Guds namn inför hedningarna. Om israeliterna nu själva visade en ovillkorlig tro på sin gudomlige Ledare skulle tilliten till den levande Gudens kraft stärkas. FMM 414.5
Därför beslutade de sig för att lita på honom fullständigt. De skulle inte be om någon vaktstyrka med soldater. De skulle inte ge hedningarna något tillfälle att ge människors styrka äran för det som endast tillhör Gud. De hade inte råd att väcka ett enda tvivel i sina hedniska vänners sinnen på att de menade allvar när de sa att de litade på Gud eftersom de var hans folk. De skulle inte samla styrka genom rikedom och inte heller genom avgudadyrkande människors makt och inflytande, utan genom Guds ynnest. FMM 414.6