Genom Mose hade Gud undervisat: ”Om du lånar ut pengar till någon fattig hos dig som tillhör mitt folk, ska du inte handla som en ockrare mot honom. Kräv inte någon ränta av honom” (2 Mos. 22:25). ”Du ska inte ta ränta av din broder, varken på pengar, livsmedel eller på något annat som man kan ta ränta på” (5 Mos. 23:19). FMM 437.1
Mose hade också sagt: ”Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som HERREN din Gud ger dig, ska du inte förhärda ditt hjärta eller stänga din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist. ... Fattiga kommer nämligen aldrig att saknas i landet, därför befaller jag dig: Du ska villigt öppna din hand för din broder, för de behövande och fattiga i ditt land” (5 Mos. 15:7, 8, 11). FMM 437.2
Nu och då efter återkomsten från Babylon hade de välbärgade judarna gått rakt emot dessa befallningar. När de fattiga var tvungna att låna för att betala skatt till kungen hade de rika visserligen lånat ut pengar till dem, men de hade krävt hög ränta. Genom att ta inteckningar i de fattigas jord hade de gradvis drivit de olyckliga låntagarna ner i den djupaste fattigdom. FMM 437.3
Många hade tvingats att sälja sina söner eller döttrar som slavar. Det tycktes inte finnas något hopp om att kunna förbättra de fattigas villkor, inget sätt för dem att kunna återköpa vare sig sina barn eller sin jord. Det fanns ingen annan utsikt för dem än en ständigt växande nöd, med oupphörlig brist och ständigt slaveri. Ändå tillhörde de samma folk. De var barn av samma förbund som sina mer gynnade bröder. FMM 437.4
Så småningom beskrev folket sina levnadsförhållanden för Nehemja. ”Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn”, sa de. ”Men ändå måste vi lämna bort våra söner och döttrar som slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer” (Neh. 5:5). FMM 437.5