Isebel fick snart veta vad som hänt. Hon blev upprörd över att någon skulle avslå kungens begäran och försäkrade Ahab om att han inte längre behövde vara ledsen. ”Är det du som regerar över Israel?” sa hon. ”Stig upp och ät och var glad. Jag ska skaffa dig jisreeliten Nabots vingård” (1 Kung. 21:7). FMM 140.3
Ahab brydde sig inte om vilka medel hans hustru tänkte använda sig av för att uppfylla hans önskan, och Isebel grep sig omedelbart an med att genomföra sin onda avsikt. Hon skrev brev i kungens namn, satte sigill på dem med hans signetring och skickade dem till de äldste och förnämsta i den stad där Nabot bodde. I breven stod det: ”Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. Låt sedan två onda män sätta sig mitt emot honom och låt dem vittna mot honom och säga: Du har förbannat Gud och kungen. För sedan ut honom och stena honom till döds” (1 Kung. 21:9, 10). FMM 140.4
Befallningen åtlyddes. ”De äldste och de förnämsta männen ... gjorde ... precis som det var skrivet i de brev hon hade sänt till dem” (1 Kung. 21:11). Sedan gick Isebel till kungen och bad honom att resa sig och ta över vingården. Ahab följde blint hennes råd och gick ner och tog den eftertraktade egendomen i besittning utan att bekymra sig om konsekvenserna. FMM 140.5
Kungen fick inte lov att utan tillrättavisning njuta av det som han hade skaffat sig genom bedrägeri och blodsutgjutelse. ”Men HERRENS ord kom till tishbiten Elia. Han sade: ’Bryt upp och gå ner och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård. Han har gått ner dit för att ta den i besittning. Och du ska säga till honom: Så säger HERREN: Har du redan hunnit både mörda och ta arvet i besittning?’ ” (1 Kung. 21:17-19). Och Herren gav Elia ytterligare anvisningar om att uttala en fruktansvärd dom över Ahab. FMM 140.6