Kapitel 23—Herrens vingård

Efter liknelsen om de båda sönerna följde liknelsen om vingården. I den första framställde Kristus för de dåtida ledarna hur viktig lydnaden var. I den andra pekade han på de välsignelser som Israel fått erfara, och genom dessa vilket krav Gud ställde på deras lydnad. Han framställde den underbara avsikt som Gud hade och att den skulle ha kunnat bli verklighet om de visat lydnad. Genom att dra bort slöjan för framtiden visade han hur hela nationen, genom att inte fullfölja hans syfte, gick miste om hans välsignelser och på det sättet drogs ner i fördärvet.SM 228.1

“En jordägare,” sade Kristus, “planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort.” Matt 21:33.SM 228.2

Profeten Jesaja har gett en beskrivning av denna vingård: “Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård. Min vän hade en vingård på en bördig bergskulle. Och han hackade upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinträd, han byggde ett vakttorn därinne, han högg också ut ett presskar i den. Så väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor.” Jes 5:1, 2.SM 228.3

Jordägaren väljer en bit land ute i vildmarken. Han sätter stängsel omkring den, rensar och brukar den. Han planterar kvalitetsplantor och förväntar sig en stor skörd. Denna jordegendom står i bjärt kontrast till den obrukade vildmarken. Han förväntar sig att den ska ära hans namn genom att visa resultatet av hans omsorg och den möda han lagt ner på den. På samma sätt har Gud valt ut ett folk i världen, och det ska läras upp och undervisas av Kristus. Profeten säger: “Ty Herren Sebaots vingård, det är Israels hus, och Juda folk är hans älsklingsplantering.” Jes 5:7. Detta folk har fått stora fördelar från Gud, och ur sin outtömliga godhet har han rikligt välsignat det. Han såg fram emot att det skulle bära frukt till hans ära. Det skulle uppenbara principerna i Guds rike. Mitt i en fallen och ond värld skulle det uppenbara Guds karaktär.SM 229.1

Eftersom de var Guds vingård, skulle folkets frukt vara helt annorlunda än den som kom från folken runt omkring. Dessa avgudadyrkande folk hängav sig åt synden. Man gav efter för våld och kriminalitet, girighet, förtryck och gränslös korruption, utan några som helst hämningar. Orättfärdighet, förfall och elände var den frukt som kom från detta träd. Den frukt som skulle komma från Guds plantering stod i skarp kontrast till detta.SM 229.2

De forna Israel hade det stora privilegiet att visa Guds karaktär så som den uppenbarats för Moses. I sitt svar på Moses önskan: “Låt mig alltså se din härlighet”, lovade Herren: “Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig.” 2 Mos 33:18, 19. “Och Herren gick förbi honom, där han stod, och utropade: ‘Herren! Herren! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärningar och överträdelser och synd’.” 2 Mos 34:6, 7. Det var denna frukt Gud förväntade sig av sitt folk. Med en ren karaktär och heliga liv skulle de i sin nåd, kärlek och hängivenhet visa att “Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen”. Ps 19:8.SM 229.3

Guds syfte var att välsigna alla folk genom det forna Israel. Guds ljus skulle spridas över hela världen och detta skulle förberedas genom Israel. Världens nationer var så fördärvade att man förlorat kunskapen om Gud. Men i sin nåd utplånade han dem inte. Han bestämde att de skulle få en möjlighet att lära känna honom genom kyrkan. Hans avsikt var att låta de principer som uppenbarades genom hans folk bli medlen till att återställa Guds avbild i människan. Det var för att fullborda detta som Gud kallade Abraham ut ur hans avgudadyrkande släkt och sade till honom att bosätta sig i Kanaan. “Så skall jag göra dig till ett stort folk,” sade han, “jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.” 1 Mos 12:2.SM 230.1

Abrahams ättlingar, Jakob och hans efterkommande, fördes till Egypten så att de kunde uppenbara principerna i Guds rike för denna syndiga nation. Josefs rakryggade personlighet och hans underbara arbete med att bevara hela det egyptiska folket var en presentation av Kristi liv. Moses och många andra var Guds vittnen.SM 230.2

Åter igen tillkännagav Gud sin makt och nåd då han ledde Israel ut ur Egypten. Det var inte bara för deras skull som Gud utförde detta underbara verk att befria dem från slaveriet och vara med dem i vildmarken. De omkringliggande nationerna skulle också dra lärdom av detta. Herren uppenbarade sig som en Gud med långt högre auktoritet och storhet än de andra folkens. De tecken och under han utförde för sitt folk visade hans makt över naturen och att han var större än naturtillbedjarnas gudar. Det Gud utförde i det stolta Egypten kommer han att göra över hela jorden vid tidens slut. Genom eld och storm, jordbävning och död kommer den store JAG ÄR att återlösa sitt folk. Han förde det ut ur slaveriet och ledde det “genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark”. 5 Mos 8:15. Han gav Israel vatten ur “klippan”, och “lät manna regna över dem till föda”. Ps 78:24. “Ty,” sade Moses, “Herrens folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjöt. Då tog han honom i sitt beskydd och i sin vård, han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar ovanför sina ungar, så bredde Gud ut sina vingar och tog Jakob och bar honom på sina fjädrar. Herren ensam ledde honom, och ingen främmande gud jämte honom.” 5 Mos 32:9-12. Han drog alltså sitt folk till sig själv så att det skulle bo i skuggan av den Högste.SM 230.3

När Israels barn vandrade i ödemarken var det Jesus som ledde dem. Då han ledde dem var han insvept i en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Han bevarade dem från ödemarkens faror, han förde dem till det utlovade landet. Och inför alla andra nationer, som inte erkände Gud, satte han Israel till att vara hans utvalda ägodel, Herrens vingård.SM 231.1

Detta folk anförtroddes med Guds Ord. Det omslöts av hans lag, de eviga principerna i sanningen, rättfärdigheten och renheten. Det skulle skyddas genom att lyda dessa principer, för dessa skulle rädda det från att förgöra sig självt genom ett syndigt liv. Och mitt i vingården placerade han sitt tempel som ett torn.SM 231.2

Jesus var deras lärare. På samma sätt som han hade varit med dem i öknen var han fortfarande deras lärare och vägledare. I tabernaklet och templet fanns hans härlighet ovanför nådastolen. På deras vägnar uppenbarade han ständigt rikedomarna i sin kärlek och i sitt tålamod. Gud ville göra sitt folk, Israel, till ett minnesmärke som skulle hedra honom. Folket hade fått alla slags andliga fördelar. Ingenting som kunde forma karaktären höll Gud borta från dem, ingenting som skulle göra dem till hans representanter.SM 231.3

Deras lydnad för Guds lag skulle få dem att se ut som underverk av välstånd och framgång inför en förundrad värld. Han som kunde ge dem vishet och kunskap i allting skulle fortsätta att vara deras lärare och skulle hedra och upphöja dem genom att de lydde hans lagar. Om de var lydiga skulle de bevaras från de sjukdomar som drabbade andra länder, och de skulle välsignas med intellekt och förstånd. Guds härlighet, hans majestät och makt, skulle uppenbaras genom deras framgång i livet. De skulle vara ett rike av präster och furstar. Gud gav dem alla möjligheter att bli jordens mäktigaste folk.SM 232.1

På ett mycket bestämt sätt hade Kristus, genom Moses, lagt fram Guds plan för dem och vilka villkor som gällde för deras framgång. “Du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud” sade han. “Dig har Herren, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jorden... Så skall du nu veta att Herren, din Gud, är den rätte Guden, den trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill tusende led... Så håll nu de bud och stadgar och förordningar som jag i dag ger dig, och gör efter dem. Om ni håller dessa förordningar och håller dem och gör efter dem, så skall Herren, din Gud, till lön för det låta sitt förbund och sin nåd bestå, som han med ed lovade dina fäder. Han skall då älska dig och välsigna och föröka dig. Han skall välsigna ditt livs frukt och din marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs avkomma och din småboskaps avel, i det land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig. Välsignad skall du bli framför alla andra folk... Och Herren skall ta bort från dig all skröplighet. Ingen av Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han lägga på dig.” 5 Mos 7:6, 9, 11-15.SM 232.2

Gud lovade att om de höll hans bud skulle de få det finaste vetet, och de skulle få honung ur klippan. Han skulle tillfredsställa dem med ett långt liv och visa dem sin frälsning.SM 233.1

Adam och Eva förlorade Eden för att de var olydiga mot Gud, och på grund av synden blev hela jorden förbannad. Men om Guds folk följde hans riktlinjer skulle deras land bli återställt till fruktsamhet och skönhet. Gud gav själv råd om hur de skulle bruka jorden och hur de skulle samarbeta med honom med återställandet av jorden. På det sättet skulle alltså hela landet, under Guds kontroll, bli till undervisning i andlig sanning. Genom att lyda hans naturlagar skulle jorden frambringa skatter, och genom att lyda hans morallag skulle folkets hjärtan återspegla dragen i hans karaktär. Till och med hedningen skulle upptäcka upphöjdheten hos dem som tjänade och tillbad den levande Guden. “Se,” sade Moses, “jag har lärt er stadgar och förordningar, så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni må göra efter dem i det land dit ni nu kommer, för att ta det i besittning. Ni skall hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra alla dessa stadgar, skall de säga: ‘I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.’ Ty vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom? Och vilket annat stort folk finns, som har stadgar och förordningar så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger er?” 5 Mos 4:5-8.SM 233.2

Israels barn skulle inta hela det område som Gud hade avsett för dem. De folk som vägrade att tillbe och tjäna den sanne Guden skulle drivas ut. Men det var Guds syfte att människor skulle dras till honom genom att Israel uppenbarade hans väsens egenskaper. Evangeliets inbjudan skulle ges till hela världen. Genom undervisningen i offertjänsten blev Kristus upplyft inför nationerna, och alla som såg på honom skulle få leva. Alla som liksom kananeiskan Rahab och moabitiskan Rut vände sig från avgudadyrkan för att tillbe den sanne Guden, skulle förena sig med hans utvalda folk. När antalet israeliter växte, skulle de utvidga sina gränser till dess att deras rike omfattade världen.SM 233.3

Gud önskar föra in alla folk under sitt nådefulla herravälde. Han önskar att jorden skulle vara fylld med glädje och frid. Han skapade människan till att vara lycklig, och han längtar efter att fylla människans hjärta med himlens frid. Längtan hos familjerna här nere skall bli en symbol för den stora familjen där ovan.SM 234.1

Men Israel uppfyllde inte Guds syften. Herren sade: “Jag hade ju planterat dig som ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art. Hur har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd?” Jer 2:21. “Israel var ett frodigt vinträd, som satte frukt.” Hos 10:1. “Och nu, ni Jerusalems invånare och ni Judas män, fäll nu er dom mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den? Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Så vill jag nu tala om för er vad jag skall göra med min vingård: Jag skall ta bort dess stängsel, och den skall lämnas till skövling, jag skall bryta ned dess mur, och den skall bli nedtrampad. Jag skall i grund fördärva den, ingen skall skära den eller gräva i den. Den skall fyllas med tistel och törne, och molnen skall jag förbjuda att sända ned regn på den. Ty... när han väntade rättfärdighet, fann han skriande orättfärdighet.” Jes 5:3-7.SM 234.2

Genom Moses hade Herren gjort klart för sitt folk vad följden av otrohet skulle bli. Genom att vägra hålla hans förbund skilde de sig från Guds liv och de kunde inte få del av hans välsignelse. “Ta dig då till vara,” sade Moses, “för att glömma Herren, din Gud, så att du inte håller hans bud och förordningar och stadgar, som jag i dag har gett dig. Ja, när du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina fäkreatur och din småboskap förökas och ditt silver och guld förökas och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer Herren, din Gud... Du må inte säga vid dig själv: ‘Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’... Men om du glömmer Herren, din Gud, och följer efter andra gudar och tjänar dem och tillber dem, så betygar jag i dag inför er att ni förvisso skall förgås. På samma sätt som hedningarna som Herren förgör för er skall också ni då förgås, därför att ni inte hörde Herrens, er Guds, röst.” 5 Mos 8:11-14, 17, 19, 20.SM 235.1

Men folket brydde sig inte om varningen. Det glömde bort Gud och förlorade sina höga privilegier, som hans representanter, ur sikte. De välsignelser de fått blev inte till någon välsignelse för världen. Alla deras fördelar utnyttjades till att ära dem själva. Gud blev bestulen på den tjänst han förväntade sig av dem, och deras medmänniskor blev bestulna på den religiösa ledningen och de heliga föredömena. De följde bara sitt onda hjärtas råd, precis som folket före floden. På det sättet fick de alltså heliga ting att verka löjeväckande genom att säga: “Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel!” Jer 7:4, samtidigt som de förvrängde Guds karaktär, vanärade hans namn och orenade hans tempel.SM 235.2

Vingårdsmännen som fått ansvar över Herrens vingård brast i förtroende. Prästerna och lärarna var inga trofasta handledare för folket. De framställde inte Guds nåd för dem, och inte heller hans berättigade krav på deras kärlek och tjänst. Vingårdsmännen sökte sin egen ära. De ville tillägna sig frukterna i vingården, och de lade sig vinn om att själva bli ärade och uppmärksammade.SM 235.3

Skulden hos dessa ledare var en helt annan än skulden hos den vanlige syndaren, eftersom ledarna hade en mycket större förpliktelse inför Gud. De hade högtidligt lovat att undervisa genom ett “så säger Herren”, och visa strikt lydnad i sina liv. Men i stället för att göra det förvrängde de skrifterna. De lade tunga bördor på människor och tvingade fram ceremonier som styrde varje situation i livet. Folket levde under ständig oro, eftersom det inte kunde fullgöra de krav som ledarna ställde. I och med att ledarna insåg omöjligheten i att följa människobud blev de vårdslösa när det gällde Guds bud.SM 236.1

Herren hade förklarat för dem att det var han som ägde vingården, och att allt som de ägde hade de fått för att det skulle användas i hans tjänst. Men prästerna och lärarna utförde inte alls det verk som deras heliga ämbete fordrade. I deras verk såg man inte att det var Guds egendom som de hade hand om. Systematiskt stal de medel och möjligheter från honom, medel och möjligheter som de blivit anförtrodda för att främja Guds verk. Deras girighet gjorde att till och med hedningarna föraktade dem. På grund av detta misstolkade hedningarna Guds karaktär och de lagar som styrde hans rike.SM 236.2

Med ett ömt fadershjärta hade Gud tålamod med sitt folk. Han vädjade till dem genom att visa barmhärtighet och genom att ta den tillbaka. Tålmodigt framställde han deras synder för dem, och med stort tålamod väntade han på deras erkännande. Profeter och budbärare sändes till dem för att inpränta Guds krav på vingårdsmännen. Men i stället för att välkomna dem behandlade de dem som fiender. Vingårdsmännen förföljde och dödade dem. Gud fortsatte att sända andra budbärare, men de utsattes för samma behandling som de första, fast med ännu större hat.SM 236.3

Som en sista utväg sände Gud sin Son. Han sade: “Min Son kommer de att ha respekt för.” Matt 21:37. Men deras motstånd hade gjort dem så hämndlystna att de sade till varandra: “Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.” Matt 21:38. Då kommer vi att ha hela vingården för oss själva och kan göra vad vi vill med frukten.SM 237.1

Ledarna älskade inte Gud. Därför tog de avstånd från honom och motstod alla hans rättvisa lösningar. Kristus, Guds älskade, kom för att försvara de krav som vingårdens ägare hade, men vingårdsmännen behandlade honom med förakt och sade: Vi vill inte att denne man ska styra oss. De avundades skönheten i Kristi karaktär. Hans sätt att undervisa var helt överlägset deras, och de var rädda för hans framgång. Han ställde dem mot väggen och avslöjade deras hyckleri och visade dem det självklara resultatet av deras agerande. Detta retade dem till vansinne. Det sved att få en tillrättavisning som de inte kunde tysta ner. De hatade det höga rättfärdighetsideal som Kristus hela tiden visade. De insåg att hans undervisning avslöjade deras själviskhet, och därför bestämde de sig för att döda honom. De hatade hans exempel på sannfärdighet och fromhet och den upphöjda andlighet som uppenbarades i allt han gjorde. Hela hans liv var en tillrättavisning av deras själviskhet. När sedan det slutliga provet kom, det som betydde lydnad till evigt liv eller olydnad till evig död, förkastade de Israels Helige. När de blev ställda inför valet mellan Kristus och Barabbas, skrek de: “Låt oss få Barabbas fri.” Luk 23:18. Och när Pilatus frågade: “Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas Messias?” vrålade folket besinningslöst: “Han skall korsfästas.” Matt 27:22. “Skall jag korsfästa er kung?” frågade Pilatus, och från prästerna och ledarna kom svaret: “Vi har ingen annan kung än kejsaren.” Joh 19:15. När Pilatus sköljde av sina händer och sade: “Jag är oskyldig till den här mannens blod,” förenade sig prästerna med den okunniga folkmassan: “Hans blod må komma över oss och våra barn.” Matt 27:24, 25.SM 237.2

Ledarna hade alltså gjort sitt val. Deras beslut var nedskrivet i den bok som Johannes såg i handen på honom som satt på tronen, den bok som ingen människa kunde öppna. I all sin hämndlystenhet kommer detta beslut att uppenbaras för dem den dag då förseglingen bryts av Lejonet av Juda stam.SM 238.1

Kristi samtida hängav sig åt tanken att de var himlens särskilda favoriter och alltid skulle upphöjas som Guds församling. De hävdade att de var Abrahams barn, och de upplevde att grunden till deras välstånd var så säker att de utmanade både himmel och jord för att deras rättigheter förvägrades dem. Men genom sitt trolösa liv lade de grunden till himlens fördömelse och evig separation från Gud.SM 238.2

I liknelsen om vingården skildrade Kristus först för prästerna deras handlande, som krönte deras ondska. Han ställde följande fråga till dem: “När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?” Matt 21:40. Prästerna hade med spänt intresse lyssnat till berättelsen, men inte för ett ögonblick förknippade de ämnet med sig själva. Därför svarade de tillsammans med folket: “Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Matt 21:41.SM 238.3

Utan att veta om det hade de uttalat domen över sig själva. Jesus såg på dem, och bakom hans genomträngande blick visste de att han läste deras hjärtans hemligheter. Med ofelbar kraft blixtrade hans gudomlighet mot dem. I arrendatorerna såg de en bild av sig själva och ofrivilligt utropade de: “Nej, det får aldrig ske!” Luk 20:16.SM 238.4

Allvarligt och med sorg i rösten frågade Kristus: “Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.” Matt 21:42-44.SM 239.1

Om de tagit emot Kristus skulle han ha avvärjt domen över nationen. Men missunnsamhet och svartsjuka hade gjort dem oförsonliga. De bestämde sig för att inte ta emot Jesus från Nasaret som Messias. De förkastade Världens Ljus, och i och med det blev deras liv omgivet av mörker. Den dom som förutsagts drabbade nationen. Det var deras egna våldsamma, okontrollerade lidelser som orsakade deras undergång. I sitt blinda raseri ödelade de varandra. Deras upproriska, envisa stolthet var orsak till att de drabbades av de romerska erövrarnas vrede. Jerusalem ödelades, templet lades i ruiner och marken där det stått plöjdes till en åker. Judas barn omkom på det mest fruktansvärda sätt. Miljoner av dem såldes som slavar till hedniska länder.SM 239.2

Som ett folk hade judarna misslyckats med att uppfylla Guds syfte, och då togs vingården ifrån dem. De förmåner de missbrukat, det arbete de föraktat fick andra ansvaret för.SM 239.3