Vedergällningens dag
Bara alltför väl hade folket lärt sig den grymhet och tortyr som den romerska kyrkan med så stort nit hade undervisat dem om. Vedergällningens dag hade slutligen kommit. Nu var det inte Jesu lärjungar som kastades i fängelsehålor eller släpades till bålet. De hade för länge sedan omkommit eller jagats i landsflykt. Den skoningslösa romerska kyrkan fick nu känna på den dödsbringande makten från dem som de hade fostrat till att frossa i blodsutgjutelse. “Det exempel på förföljelse som det franska prästerskapet hade visat under så lång tid föll nu tillbaka på dem själva med stor kraft. Schavotterna blev röda av prästernas blod. Galärerna och fängelserna som en gång fylldes av hugenotter, fylldes nu av deras förföljare.DSS 276.1
Kedjade vid tofterna och i arbete vid årorna fick de romersk katolska prästerna nu känna alla de plågor som deras kyrka med så frikostig hand hade utsatt de saktmodiga kättarna för.” (Se “Tillägg”.)DSS 276.2
“Så kom de dagar då de mest barbariska lagbestämmelserna genomfördes av de mest barbariska av alla domstolar — en tid då ingen kunde hälsa på sina grannar eller bedja sina böner. . . utan risk för att begå en dödssynd. Faror lurade på alla håll. Giljotinen arbetade hårt och länge varje morgon. Fängelserna var lika fullpackade som lastrummen i ett slavskepp. Rännstenarna skummade av blod som flöt ut i Seine. Dagligen kördes vagnslaster av offer genom gatorna i Paris för att möta sitt öde. Prokonsulerna som den kungliga kommittén hade sänt ut till departementen ägnade sig åt en orgie av grymhet som var okänd även i huvudstaden. Den dödande giljotinens bila steg och föll alltför långsamt för deras mördargärning. Långa rader av fångar mejades ned med granatkartescher. Man borrade hål i botten på överfyllda pråmar. Lyon lades öde. I Arras vägrade man fångarna även barmhärtigheten att döda dem snabbt. Längs Loirefloden ändå från Saumur till havet frossade stora skaror av glador och kråkor på nakna lik som klumpat sig samman i en ohygglig omfamning. Ingen nåd visades mot varken kön eller ålder. Antalet av unga pojkar och flickor i 17-årsåldern som mördades av denna avskyvärda regering kunde räknas i hundratal. Småbarn som man slet bort ifrån deras mödrars bröst kastades från lans till lans längs jakobinernas led.” (Se “Tillägg”.) Under denna korta tidsperiod av tio år omkom massor av människor.DSS 276.3
Allt detta skedde såsom Satan ville ha det. Under århundraden hade han arbetat på att åstadkomma detta. Hans politik är att bedra från början till slut. Hans aldrig svikande syfte är att vålla människorna misär och olycka, att förnedra och besudla Guds händers verk, fördärva hans goda och kärleksfulla planer och väcka sorg i himmelen. Genom sina förföriska konster förblindar han människornas sinnen. Han leder dem till att kasta hela skulden på Gud, som om allt detta elände var resultatet av Skaparens plan. Och när på liknande sätt de som har urartat och brutaliserats på grund av hans grymma makt, uppnår frihet leder han dem till våldsamheter och ohyggliga illdåd. Tyranner och förtryckare hänvisar sedan till dessa otyglade excesser som exempel på resultat av frihet.DSS 277.1
När villfarelse i en förklädnad har avslöjats, ger Satan den bara en annan dräkt. Massor av människor tar emot denna lika ivrigt som den första. När folket upptäckte att katolicismen var ett bedrägeri och inte längre lät sig förledas till att överträda Guds lag, påverkade han dem att betrakta all religion som bedrägeri och Bibeln som en fabel. Och när de så kastade de gudomliga lagarna åt sidan förföll de till ohämmad ogudaktighet.DSS 277.2
Det ödesdigra misstag som drog sådana olyckor över Frankrikes invånare var, att man förbisåg denna enda, stora sanning: Sann frihet ligger inom ramen för Guds lag: “O, att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor.” “Men de ogudaktiga få ingen frid, säger Herren.” “Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.” — Jes. 48: 18, 22; Ords. 1: 33.DSS 277.3
Ateister, icke-kristna och sådana som avfallit från den kristna tron, fördömer Guds lag och motarbetar den. Men resultatet av deras inflytande visar att människans välbefinnande beror på hennes lydnad mot de gudomliga föreskrifterna. De som inte vill ta del av undervisningen från Guds bok blir tvungna att tillägna sig den i nationernas historia.DSS 278.1
Då Satan arbetade genom den romerska kyrkan för att leda människor bort ifrån lydnadens väg, gjordes det så listigt och i en sådan förklädnad att den urartning och misär som följde inte uppfattades som ett resultat av överträdelsen. Och hans makt motverkades så starkt av Guds Ande, att hans planer inte helt kunde förverkligas. Folket förde inte verkan tillbaka till orsaken. De upptäckte inte källan till sina olyckor. Men under revolutionen blev Guds lag öppet förkastad av nationalförsamlingen. Och under skräckväldet som följde kunde alla se orsak och verkan.DSS 278.2
Då Frankrike offentligt förkastat Gud och satt Bibeln åt sidan, triumferade onda människor. Mörkrets makter gladdes över att de slutligen uppnått det mål som de så länge hade eftertraktat, ett rike där Guds lags hämmande barriärer inte fanns. Eftersom domen över en ond gärning inte snabbt följdes av straff, fick “människors barn dristighet att göra det ont är”. Men överträdandet av en rättvis och rättfärdig lag leder ofrånkomligt till misär och ruin. Även om människor inte genast drabbas av straffdomen, kan de ändå inte undgå straffet. Århundradens förbrytelser och avfall hade samlat upp vrede som skulle drabba på uppgörelsens dag. De som föraktat Gud hade fyllt ogudaktighetens mått. De fick för sent klart för sig att det är fruktansvärt att ha dragit för stora växlar på Guds tålamod. Guds Ande som begränsar Satans fruktansvärda makt, drog sig i stor utsträckning tillbaka. Han som endast gläder sig åt människors fördärv tilläts att fullfölja sina avsikter. De som hade valt att ställa sig på upprorets sida, skördade dess frukter, till dess att landet fylldes av brott som är alltför ohyggliga att beskriva. Från härjade provinser och ödelagda städer ljöd ett bittert plågans rop. Frankrike skakades som av ett jordskalv. Religion, lag, samhällsordning, familj, stat och kyrka, alltsammans slogs ned med den pietetslösa hand som hade höjts mot Guds lag. Med rätta skrev den vise mannen: “. . . genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.” “Eftersom syndaren hundra gånger kan göra, vad ont är, och likväl får länge leva. Dock vet jag ju, att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud, men att det icke skall gå den ogudaktige väl.” “Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i Herrens fruktan, . . . därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mattade av sina egna anslag.” — Ords. 11: 5; Pred. 8: 12, 13; Ords. 1: 29-31.DSS 278.3
Guds trogna vittnen, som dödades av den hädiska makt som “stiger upp ur avgrunden”, skulle ändå inte hålla sig tysta under någon längre tid. “Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.” — Upp. 11: 11. Det var år 1793 som den franska nationalförsamlingen sände ut de förordningar som avskaffade den kristna religionen och åsidosatte Bibeln. Tre och ett halvt år senare stiftade samma församling en lag som upphävde dessa förordningar och gav därmed tillkänna att den tolererade Bibeln. Världen hade blivit förskräckt över de fruktansvärda synder som hade blivit följden av att förkasta Bibeln. Människorna insåg att det var nödvändigt att tro på Gud och hans Ord som underlaget för dygd och moral. Herren säger: “Vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon — ja, mot Israels Helige.” — Jes. 37: 23. “Därför vill jag nu denna gång låta dem förnimma det, jag vill låta dem känna min hand och min makt, för att de må veta, att mitt namn är Herren.” — Jer. 16: 21.DSS 279.1
Om de två vittnena säger profeten vidare: “De hörde en stark röst från himmelen som, sade till dem: ‘Kommen hit upp.’ Då stego de i en sky upp till himmelen i sina ovänners åsyn.” — Upp. 11: 12. Sedan Frankrike förde krig mot Guds två vittnen har de blivit upphöjda som aldrig förr. År 1804 grundades det Brittiska och utländska Bibelsällskapet. Detta följdes av liknande sammanslutningar med talrika filialer i andra delar av Europa. Det Amerikanska Bibelsällskapet grundades 1816. Då det brittiska sällskapet grundades hade Bibeln varit tryckt och utgiven på 50 olika språk. Sedan den tiden har den översatts till många hundra språk och dialekter. (Se “Tillägg”.)DSS 279.2
Under de 50 åren före 1792 ägnades hednamissionen endast föga uppmärksamhet. Inga nya sällskap bildades. Få kyrkosamfund gjorde några som helst ansträngningar för att utbreda kristendomen i hedniska länder. Men mot slutet av 1700-talet inträdde en stor förändring. Människor började bli otillfredsställda med resultaten av rationalismen. De förstod hur nödvändigt det var med en gudomlig uppenbarelse och en erfarenhetsgrundad kristendom. Från den tiden fick hednamissionen framgång såsom aldrig tidigare.DSS 280.1
Förbättringar inom boktryckarkonsten gjorde mycket till för att befrämja utbredandet av Bibeln. De kraftigt förbättrade samfärdsmedlen mellan de olika länderna, nedbrytandet av gamla fördomar och nationell isolering banade vägen för att Guds ord skulle vinna terräng. Till detta bidrog också att påven alltmer förlorade sin världsliga makt. Länge har man obehindrat kunnat sälja Bibeln på gatorna i Rom. Nu har den förts ut till alla delar av världen.DSS 280.2
Voltaire som inte var kristen, sade en gång skrytsamt: “Jag är trött på att höra människor fortsätta att säga att tolv män grundade den kristna religionen. Jag skall visa att en man räcker för att omstörta den.” 200 år har snart gått sedan hans död. Miljoner har tagit del i kampen mot Bibeln. Men den är långt ifrån att vara tillintetgjord. Där man på Voltaires tid fann ett hundratal exemplar av Bibeln finner man den nu i hundratusen. För att använda en av de första reformatorernas ord angående den kristna kyrkan: “Bibeln är ett städ som har slitit ut många hammare.” Herren säger: “Nu skall intet vapen, som smides mot dig hava någon lycka; var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig skall du få domfälld.” — Jes. 54: 17.DSS 280.3
“Vår Guds ord förbliver evinnerligen.” “Oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa.” — Jes. 40: 8; Ps. 111: 7, 8. Allt som bygger på mänsklig auktoritet kommer att omstörtas, men det som bygger på Guds oföränderliga Ords klippa skall bestå för alltid.
Tidsprofetian om de 1.260 dagarna
En profetisk “dag” är lika med ett bokstavligt år (4 Mos. 14: 34; Hes. 4: 6), och ett profetiskt år är alltid 360 dagar, d.v.s. 12 x 30 dagar.
De 1.260 åren (Upp. 11: 3; 12: 6), och “en tid, och tider, och en halv tid” ([vilket är 3½ år] Dan. 7: 25; 12: 7; Upp. 12: 14).
I sitt sjunde kapitel beskriver profeten Daniel det romerska vilddjurets “lilla horn”, vars makt skulle räcka i 1.260 år. Detta skulle “föröda den Högstes heliga. . . (och). . . förändra heliga tider och lagar” (Dan. 7: 2-3, 7-8, 16, 19-21, 25).
Profeten Johannes utvecklar samma ämne än mera i Upp. 12: 6-18; 13: 1-5. I Upp. 13: 2 preciserar Johannes det kejserliga Roms överlämnande av “sin makt och sin tron och. . . stor myndighet” till det påvliga Rom, så att det skulle “föra krig mot de heliga” (v 7).
Tidsprofetian började med kejsar Justinianus’ lag om biskopen i Roms överhöghet över alla kyrkor, och att påven gavs politisk makt genom att östgoterna, det sista av de tre hornen i Dan. 7: 8, besegrades och förlorade sin makt i Italien år 538. Då hade också påven fått militärt stöd av frankerna. Frankrike blev påvemaktens viktigaste stöd genom århundradena. Tidsprofetian når fram till den Franska Revolutionen år 1798, då Napoleons general Berthier invaderade Rom och förde bort påven i fångenskap. Napoleon stiftade sedan en lag, som skilde kyrkan från staten. Vilddjurets huvud fick därmed ett dödssår (Upp. 13: 3). Men texten säger också, att dödssåret blev läkt och att vilddjuret åter skulle komma till liv under en kort period i den yttersta tiden (Upp. 17: 8, 12).
Under århundraden var man klar över, att detta fruktansvärda vilddjur, och “lilla horn”, som är lika med “Laglöshetens människa” (2 Tess. 2: 2-3), och “Antikrist” (2 Joh. v 7), var påvemakten i Rom.DSS 280.4