Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Den stora striden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Utsträckt fördragsamhet

    Närmare fyrtio år efter det att Jesus hade förutsagt Jerusalems förstörelse väntade Herren med att sända sina straffdomar över staden och nationen. Sällsamt var i sanning Guds tålamod med dem som hade förkastat hans evangelium och mördat hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trädet var en symbol på Guds handlingssätt med judafolket. Befallningen hade getts: “Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?” — Luk. 13:7. Men i sin barmhärtighet sparade Herren det ännu en liten tid. Det fanns alltjämt många bland judafolket som inte kände Kristi liv och hans verk. Barnen hade inte heller fått de tillfällen eller det ljus som deras föräldrar hade visat ifrån sig. Genom apostlarna och deras medarbetares förkunnelse vill Gud låta ljuset lysa för dem. De skulle få se hur profetian hade uppfyllts, inte bara genom Kristi födelse och i hans liv utan också i hans död och uppståndelse. Barnen dömdes inte för de synder som föräldrarna hade begått, men då de förkastade det större ljus de själva såg, gjorde de sig delaktiga i föräldrarnas synder och bekräftade sin obotfärdighet.DSS 27.2

    Guds tålamod med Jerusalem bidrog till att stärka judarna i deras hårdnackade förhärdelse. Genom sitt hat och sin grymhet mot Jesu lärjungar förkastade de sitt sista erbjudande om nåd. Gud drog nu tillbaka sitt beskydd ifrån dem och sitt återhållande inflytande över Satan och hans änglar, nationen överlämnades till den ledare som de själva hade valt. Judarna hade med förakt tillbakavisat Kristi nåd, som skulle ha gjort det möjligt för dem att övervinna sina onda benägenheter. Men nu fick dessa övertaget. Ondskans makter väckte de häftigaste och lägsta drifterna i deras sinnen. Förnuftet sattes ur spel. Människorna lät sig kontrolleras av impulser och blint raseri. De blev djävulska i sin grymhet. I familjen, såväl som i samhällslivet rådde inom alla samhällsklasser utan undantag, misstänksamhet, avundsjuka, hat och stridigheter som ledde till uppror och mord. Ingestans kunde man känna sig säker. Vänner och släktingar förrådde varandra. Föräldrar mördade sina barn och barn sina föräldrar. Folkets ledare hade inte längre någon makt att styra ens sig själva. Otyglade drifter gjorde dem till tyranner. Judarna hade använt sig av falska vittnen för att kunna döma Guds oskyldige Son. Nu gjorde falska beskyllningar deras eget liv osäkert. Genom sina handlingar hade de länge sagt: “Skaffen bort ur vår åsyn Israels Helige” — Jes. 30: 11. Nu var deras önskan uppfylld. Gudsfruktan störde dem inte längre. Satan var nationens ledare och de högsta borgerliga och kyrkliga myndigheterna var i hans våld.DSS 27.3

    Ledarna för de grupper som låg i strid med varandra slöt sig ibland samman för att plundra och tortera sina olyckliga offer. Vid andra tillfällen angrep de varandras stridskrafter och mördade och slog ned utan förskoning. Inte ens templets helgd kunde hejda deras fruktansvärda vildsinthet. De som tillbad, slogs ned framför altaret. Helgedomen förorenades av de mördades kroppar. Uppviglarna var blinda och hädiska i sitt övermod. I det djävulska verk de hade satt i gång, förklarade de offentligt art de inte trodde det minsta på att Jerusalem skulle bli ödelagt. Den var ju Guds egen stad. För att befästa sin makt mutades falska profeter att förkunna för folket att de skulle vänta på Guds befrielse. Detta skedde under det att de romerska legionerna belägrade templet. In i det sista trodde folket att den Högste skulle gripa in och besegra deras motståndare. Men Israel hade förkastat det gudomliga beskyddet och stod nu värnlösa. Olyckliga Jerusalem — sargat av inre strider med gatorna färgade av blodet från dess inbyggare som mördat varandra, medan främmande härar intog dess befästningar och dödade dess soldater.DSS 28.1

    Alla Kristi förutsägelser om Jerusalems undergång blev bokstavligen uppfyllda. Judarna fick uppleva sanningen av hans ord: “Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder.” — Matt. 7: 2.DSS 28.2

    Tecken och under visade sig som varslade om olyckor och undergång. Vid midnatt lyste ett onaturligt ljus över templet och altaret. Vid solnedgången såg man på himlen bilder av stridsvagnar och krigare som samlade sig till kamp. Präster som hade nattjänst i helgedomen, skrämdes av mystiska ljud. Jorden bävade och man hörde en mängd röster som ropade: “Låt oss gå bort härifrån!” Den östra potten, som var sa tung att tjugo man knappast kunde stänga den, var låst med kraftiga järnstänger långt ned i den massiva stenläggningen. Den öppnades mitt i natten av osynliga krafter. — Milman, Judarnas historia, band 13.DSS 29.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents