KAPITEL 41—VÄR STÄLLNING UNDER BÖNEN

Både vid offentliga och enskilda bönestunder är det vår förmån att böja våra knän inför Herren, när vi åkalla honom. Jesus, vårt föredöme, »föll ned på sin knän och bad». Det berättas om hans lärjungar, att även de »föllo ned på sina knän och bådo”. Paulus säger: »Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern.” Esra böjde knä, då han bekände Israels synder inför Gud. Daniel »föll tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud».BU 152.1

Sann vördnad inför Gud är beroende av en känsla av hans oändliga storhet och en förnimmelse av hans närvaro. Denna förnimmelse av den Osynlige borde djupt påverka varje hjärta. Tiden och platsen för bönen äro helgade, ty Gud är närvarande. När man visar vördnad i skick och åtbörder, skall den känsla som orsakar den, bliva fördjupad. »Heligt och fruktansvärt är hans namn”, sjunger psalmisten. Änglarna skyla sina anleten, då de utsäga hans namn. Hur vördnadsfulla borde då icke vi, fallna och syndiga människor, vara, då vi taga det på våra läppar!BU 152.2

Det vore nyttigt för både unga och gamla att begrunda de Skriftens ord, som visa hur den plats, som är helgad genom Guds särskilda närvaro, borde betraktas. »Drag dina skor av dina fötter», befallde Herren Moses vid den brinnande busken, »ty platsen där du står är helig mark.” Jakob utropade, då han sett änglasynen: »Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!»BU 152.3