“Älsken edra ovänner.”

Frälsarens förmaning att icke “stå emot en oförrätt” var motbjudande för de hämndgiriga judarna och de knorrade däröver bland sig själva. Men nu gav Jesus dem en ännu kraftigare förmaning:JBS 93.1

“I haven hört, att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, välsignen dem, som förbanna eder, gören väl mot dem, som hata eder, och bedjen för dem, som försmäda och förfölja eder, på det att I skolen vara eder Faders barn, som är i himmelen” (Matt. 5: 43—45 gamla övers.).JBS 93.2

Sådan var den sanna principen och andan i den lag, som rabbinerna hade misstolkat som en kall och stel samling av lagbud. De ansågo sig vara bättre än andra människor och berättigade till Guds särskilda ynnest, på grund av att de voro födda israeliter. Men Jesus talade om förlåtelsens anda för att visa, att de icke besjälades av några högre bevekelsegrunder, än dem publikaner och syndare, som de föraktade, voro besjälade av.JBS 93.3

Jesus hänvisade sina åhörare till världsalltets högste regent såsom vår Fader. Han önskade, att de skulle förstå, hur innerligt Gud älskade dem. Och han lärde dem, att Gud vårdar sig om varje själ, att “såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem, som frukta honom” (Ps. 103: 13). En sådan uppfattning om Gud har aldrig bibringats världen genom någon annan religion, än den vi finna i bibeln. Hedendomen lär människorna att betrakta Gud med fasa hellre än med kärlek — som ett ond-skefullt väsen, som måste blidkas genom offer, hellre än som en Fader, som älskar sina barn. Även judarna hade blivit så förblindade, att de ej kunde fatta profeternas dyrbara framställningar om Gud, och därför var denna uppenbarelse av hans faderliga kärlek såsom ny för dem, såsom en ny gåva till världen.JBS 93.4

Judarna hade den tanken, att Gud älskade endast dem, som tjänade honom — enligt deras åsikt dem, som uppfyllde rabbinernas fordringar — och att hela den övriga delen av världen var föremål för hans misshag och förbannelse. Men Jesus lärde något helt annat — över hela världen, över de onda såväl som över de goda, strålar Guds kärleks sol. Denna sanning borde de hava lärt av själva naturen, ty “Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga”.JBS 94.1

Det är ej på grund av någon egen inneboende kraft, som jorden år efter år frambringar sina skördar och fortsätter sin rörelse kring solen. Det är Guds hand, som styr planeterna på deras banor och håller dem kvar där under deras snabba fart genom himlarymderna. Det är genom hans kraft, som sommar och vinter, såningstid och skördetid, dag och natt följa på varandra i regelbunden ordning. Det är genom hans ord, som växtriket frodas, som löven spricka ut och blommorna utveckla sina knoppar. Allt gott vi hava, varje stråle av solsken, varje regnskur, varje brödbit, varje livsfläkt är en kärlekens gåva från honom.JBS 94.2

Medan vi ännu voro kärlekslösa och allt annat än älskvärda till vår karaktär, “värda att avskys, och vi hatade varandra”, förbarmade sig vår himmelske Fader över oss. “Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar, som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet” (Tit. 3: 3—5). Då vi anamma hans kärlek i våra hjärtan, gör den oss vänliga och ömhjärtade ej allenast mot dem, som behaga oss, utan även mot de mest felaktiga och syndiga.JBS 95.1

De som blivit delaktiga av Guds natur, äro Guds barn. Det är ej jordisk rang, födelse, släktskap eller religiösa företräden, som visa, att vi äro Guds barn, utan det är kärleken — en kärlek, som omfattar hela mänskligheten, som visar, att vi äro födda av Gud. Även syndare, vilkas hjärtan icke äro helt tillslutna för Guds Ande, kunna mottaga intryck av Jesu kärlek. På samma gång de hata sina fiender, älska även de sina vänner. Men endast de, som hava Guds Ande i sina hjärtan, kunna belöna hat med kärlek. Att vara vänlig mot de otacksamma och onda, att göra gott utan att vänta någon vedergällning — det är beviset på att vi tillhöra den himmelska konungafamiljen, det säkra kännemärke, varigenom den Högstes barn uppenbara sin släktskapsförbindelse med himmelen.JBS 95.2