“Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

I vårt umgänge med våra medmänniskor böra vi ställa oss själva i deras plats. Vi böra söka fatta deras känslor, deras svårigheter, deras missräkningar, deras fröjder och deras sorger. Vi böra likställa oss med dem och sedan handla mot dem, såsom vi önskade, att de skulle handla mot oss, om vi vore i deras ställe. Detta är den sanna redbarhetens regel. Det är ett annat uttryck för det bud, som säger: “Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Det är det huvudsakliga innehållet i profeternas lära. Det är en himmelsk princip, som måste utvecklas hos alla, vilka skola bliva beredda att umgås med himmelens heliga invånare.JBS 159.1

Den gyllene regel, som Jesus framställer i ovan anförda ord, uttrycker sann artighet, som bäst belyses i Jesu liv och karaktär. Hur ljuvligt och härligt var icke det ljus, som utstrålade från vår Frälsares dagliga liv! Vilken ljuv inflytelse utövade han icke! Samma anda röjer sig hos hans efterföljare. De, i vilkas hjärtan Kristus tagit sin boning, omgivas av en gudomlig atmosfär. Från deras karaktärs vita och rena skrud utflödar en behaglig doft såsom från en Herrens trädgård. Deras ansikten återspegla hans ljus, som upplyser stigen för stapplande och trötta fötter.JBS 159.2

Ingen människa, som verkligen förstår, vad som utgör en fullkomlig karaktär, skall försumma att i sitt dagliga liv uppenbara Kristi deltagande och ömhet. Hans nåds inflytande skall uppmjuka våra hjärtan, rena och förädla våra känslor samt giva oss en himmelsk uppfattning av vad som är passande och rätt.JBS 159.3

Men de anförda orden ha en ännu djupare betydelse, Envar, som gjorts till förvaltare av Guds mångfaldiga nåd, är kallad att delgiva denna nåd till själar, som vandra i mörker och okunnighet, såsom han skulle önska, att de skulle göra mot honom, om han vore i deras ställe. Aposteln Paulus säger: “Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser” (Rom. 1: 14). För allt vad du lärt känna rörande Guds kärlek, för allt, som du mottagit av hans nåds rika gåvor, står du i skuld till alla, som icke fått del av dessa gåvor i lika hög grad som du själv, och det är din plikt att dela med dig därav åt dem.JBS 160.1

Så förhåller det sig även med detta livets gåvor och välsignelser. Vadhelst du må äga, som dina medmänniskor ej äga, försätter dig i så mycket större skuld till dem, vilka icke äro lika väl lottade, som du själv är. Äga vi rikedomar eller åtnjuta detta livets bekvämligheter, då äro vi förpliktade att vårda oss om de sjuka, om änkor och faderlösa, såsom vi skulle önska, att de skulle vårda sig om oss, ifall vi stode i omvänt förhållande till dem.JBS 160.2

Den anförda gyllene regeln innebär samma sanning som följande ord: “Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder igen.” Vad vi göra mot andra, vare sig det är gott eller ont, skall visserligen återverka på oss själva till välsignelse eller förbannelse. Vadhelst vi giva, skola vi få igen. Samma jordiska välsignelser, som vi delgiva andra, erhålla vi ofta tillbaka. Vad vi giva kommer ofta i nödens stund tillbaka till oss i dubbelt mått. Dessutom bliva alla gåvor återbetalda i detta livet genom en fullständigare uppenbarelse hos oss av hans kärlek, som är själva summan av all himmelsk härlighet och alla himmelska skatter. Men även det onda, som vi utöva mot andra, få vi igen. Envar, som fördömt andra eller gjort dem missmodiga, skall tå genomgå samma erfarenhet. Han skall få känna vad de lidit till följd av hans brist på sympati och ömhet mot dem.JBS 160.3

Det är av kärlek till oss, som Gud låter det ske så. Han vill leda oss till att avsky vårt eget hjärtas hårdhet och i stället upplåta våra hjärtan för Jesus, att han må bo där. Sålunda har även det onda något gott med sig, och vad som synes vara en förbannelse blir till en välsignelse.JBS 161.1

Dessa sanningar äro kristendomens sanna principer. Allt, som ej överensstämmer härmed, är falskt. En religion, som leder oss till att förakta våra medmänniskor, vilka vår Frälsare uppskattat så högt, att han utgivit sig själv för dem; en religion, som leder oss till att försumma att lindra andras nöd, lidanden eller oförrätter, är en falsk religion. Då vi ej fästa någon uppmärksamhet vid de fattigas, de lidandes och de fallnas behov, visa vi oss vara Kristi förrädare. Kristendomen har så liten kraft i denna världen, emedan människorna bekänna Kristi namn, men i sitt dagliga liv förneka hans karaktär. Herrens namn blir hädat genom ett sådant tillvägagående.JBS 161.2

Om den apostoliska församlingen på den tid, då den uppståndne Frälsarens härlighet omstrålade den står det skrivet, att “ingen enda kallade något av det han ägde för sitt”. “Bland dem fanns ingen, som led nöd.” “Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herrens Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.” “Och ständigt, var dag, voro de en- dräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald och lovade Gud. Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas” (Apg. 4:32, 34, 33; 2:46, 47).JBS 161.3

Man kan genomforska hela himmelen och jorden, och man skall likväl ej finna någon sanning, som är mera tydligt uppenbarad än den, som visar sig i välgärningar mot dem, som behöva vår sympati och vår hjälp. Här hava vi sanningen, såsom den är i Kristus Jesus. Då de, som bekänna Kristi namn, praktisera dessa grundsatser, skall evangelii verk gå framåt med samma kraft som på apostlarnas tid.JBS 162.1