“Kämpen för att komma in genom den trånga dörren.”

Den försenade vandraren, som skyndade sig för att hinna till stadsporten, innan solen gick ned, hade ingen tid att stanna och betrakta sevärdheter utefter vägen. Hans hela sinne var upptaget av ett enda: att komma in genom porten. Samma iver, sade Jesus, fordras i det kristliga livet. Jag har, ville han säga, för eder öppnat karaktärens härlighet, som är mitt rikes sanna härlighet. Den erbjuder icke något jordiskt herravälde eller självisk övermakt, men den är värd eder högsta strävan. Jag kailar eder icke till strid för att ernå herravälde över jordens stora riken, men I fån därför ej tänka, att det icke finnes någon strid att utkämpa eller någon seger att vinna. Tvärtom måsten I kämpa till det yttersta för att inkomma i mitt andliga rike.JBS 167.1

Den kristnes liv kan liknas vid en kamp eller ett segertåg, men den seger, som skall vinnas, vinnes icke genom mänsklig kraft. Stridsfältet är det mänskliga hjärtat. Den strid, som måste utkämpas — den största strid, som någonsin utkämpats av människor — innebär, att vi helt underkasta oss Guds vilja och överlämna vårt hjärta åt honom, så att hans kärlek må helt intaga det. Den gamla naturen, som är född av blod och av kötts vilja, kan icke ärva Guds rike. De gamla vanorna och de medfödda böjelserna måste uppoffras.JBS 167.2

Den som vill inkomma i det andliga riket, skall finna, att han måste kämpa såväl mot den onda naturens böjelser oeh passioner som mot de onda andarna i mörkrets rike. Själviskheten och högmodet uppresa sig mot allt, som är ägnat att uppenbara synden, och vi kunna naturligtvis icke i vår egen kraft besegra onda böjelser och vanor, som söka bibehålla herraväldet över oss. Vi kunna ej själva övervinna den mäktige fiende, som vill hålla oss kvar under sin förföriska makt. Gud allena kan giva oss segern. Han vill, att vi skola behärska oss själva samt kontrollera vår vilja och våra böjelser. Men han kan icke komma oss till hjälp utan vårt samtycke och vår samverkan. Guds Ande verkar genom människans sinnes- förmögenheter. Vi måste därför öppna våra hjärtan för dess omskapande kraft, och det är nödvändigt att samverka med Gud av alla de krafter, som vi äro i besittning av.JBS 168.1

Segern vinnes icke utan ihärdig bön eller utan att vi ständigt ödmjuka oss själva. Vår vilja kan icke tvingas till samverkan med gudomliga medel, utan måste frivilligt överlämna sig i Guds händer. Vore det möjligt att påtvinga oss Guds Andes inflytelse, så skulle detta dock icke göra oss till kristna eller till passande undersåtar i det himmelska riket. Satans makt skulle icke därigenom bliva bruten. Vi måste förena vår vilja med Guds vilja, men vi äro icke i stånd att av oss själva med alla våra önskningar och uppsåt underordna oss Guds vilja. Om vi äro “villiga att göras villiga”, skall dock Gud utföra detta verk i oss ja, t. o. m. “bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och ... taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad”. Då skola vi arbeta “med fruktan och bävan” på vår frälsning. “Ty Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske” (2 Kor. 10:5; Fil. 2: 12, 13).JBS 168.2

Många, som känna sig dragna av Kristi kärlek och himmelens härlighet, rygga dock tillbaka för de villkor, genom vilka de kunna tillgodogöra sig de kristliga dygderna. Många vandra på den breda vägen, vilka icke känna sig tillfredsställda med den. De längta efter att bliva frigjorda från syndens träldom, och i sin egen kraft söka de stå emot syndiga vanor, som vidlåda dem. De rikta sin blick mot den smala vägen och den trånga porten; men själviska nöjen, kärlek till världen, högmod och oheliga strävanden hindra dem från att komma till Frälsaren. De inse, att alla avgudar, som de hylla, måste utdrivas från själen, varje syndig njutning övergivas och alla världsliga hinder undanröjas, om de skola kunna gå in genom den trånga porten. Men det fordras uppoffring att övergiva de ting, som de älska, och att låta sin vilja bliva Guds vilja underdånig, och detta gör, att de tveka och vackla samt även vända tillbaka. “Många skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det.” De längta efter det goda, de göra även försök att komma i besittning därav, men de hava icke ett fast beslut att vinna det, vad det än må kosta.JBS 169.1

Vårt enda hopp om att kunna vinna seger ligger däri, att vi förena vår vilja med Guds, att vi dagligen och stundligen samverka med honom. Vi kunna icke omhulda det egna jaget och likväl vänta att inkommaJBS 170.1

i Guds rike. Om vi någonsin skola uppnå ett heligt liv, måste det ske därigenom, att vi förneka oss själva och erhålla Kristi sinne. Högmod och självrätt- färdighet måste korsfästas. Äro vi villiga att betala det pris, som fordras av oss? Äro vi villiga att komma i fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja? Om vi icke det äro, kan Guds omskapande nåd icke uppenbaras i oss.JBS 170.2

Den kamp, som vi skola upptaga, är “trons goda kamp”. Aposteln Paulus säger: “För det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i mig” (Kol. 1:29).JBS 170.3

Då Jakob hade kommit till den mest kritiska vändpunkten i sitt liv, gick han avsides för att bedja. Han hade ett enda mål — att hans karaktär måtte omdanas; men under det han kämpade med Gud, trodde han, att en fiende lade sin hand på honom, och hela natten kämpade han för sitt liv. Men hans själs fasta beslut blev ej förändrat genom den fara, som hotade hans liv. När hans krafter voro nästan helt uttömda, uppenbarade ängeln sin gudomliga kraft, och vid hans beröring visste Jakob, vem det var, som han kämpat med. Sårad och hjälplös, föll han nu i sin Frälsares armar och bad innerligen om hans välsignelse. Han lät sig icke förskräckas, ej heller upphörde han med sitt innerliga bedjande. Och Kristus hörde denne hjälplöse och ångerfulle själs bön och besvarade den i överensstämmelse med sin förmaning: “Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig” (Jes. 27: 5). Jakob bad beslutsamt: “Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Den han kämpade med ingav honom denna beslutsamma anda. Det var han, som gav honom seger och förändrade hans namn från Jakob till Israel, sägande: “Ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger” (1 Mos. 32:26,28). Vad Jakob fåfängt kämpat för i sin egen kraft, vann han nu genom att överlämna sig i sin motståndares händer och genom en fast tro. “Detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro” (1 Joh. 5:4).JBS 170.4