“Den port är trång och den väg är smal, som leder till livet.”

På Kristi tid bodde folket i städer, som voro omgivna av murar. Dessa städer voro i flesta fall belägna på kullar eller berg. Till portarna, som stängdes vid solnedgången, ledde branta, klippiga stigar, och de som färdades hemåt vid dagens slut, måste ofta skynda sig uppåt dessa svårbevandrade stigar för att hinna fram till porten, innan den stängdes. Den som kom för sent, blev lämnad utanför.JBS 162.2

Dessa smala, branta stigar, som ledde hemåt, använde Jesus som en intrycksfull bild av den kristnes vädjobana. Den väg, som jag förelagt eder att vandra, ville han säga, är smal, och porten är svår att komma igenom; ty den regel, jag givit eder, att I skolen handla mot andra, såsom I önsken, att de skola handla mot eder, utestänger allt högmod och all själviskhet. Det finns en bredare väg, men den leder till fördärvet. Den som önskar vandra på det andliga livets väg, måste ständigt sträva uppåt. Han måste vandra med de få, emedan den stora mängden väljer den väg, som leder nedåt.JBS 163.1

På den väg, som leder till döden, kan den stora mängden medföra all sin världslighet, all sin själviskhet, allt sitt högmod, all sin oärlighet och allt sitt moraliska fördärv. Där finnes rum för varje människas egna meningar och läror samt tillfälle för henne alt följa sina egna böjelser och göra vad helst hennes egenkärlek föreskriver. Man behöver icke söka efter den väg, som leder till fördärv, ty porten är vid och vägen är bred, och människorna äro av naturen benägna att gå på denna dödens väg.JBS 163.2

Men vägen till livet är smal, och porten är trång. Den är för smal, för att vi skulle kunna taga någon skötesynd med oss. Våra egna vägar, vår egen vilja, våra onda vanor måste vi övergiva, om vi vilja vandra på Herrens väg. Den som önskar tjäna Kristus, kan icke följa världens tänkesätt eller rätta sig efter världens måttstock. Himmelens stig är för smal för rang och rikedom, ståt och lyx; den är för smal för äregirighet, för brant och svårbevandrad för dem, som älska maklighet. Arbete, tålamod, självuppoffring, vanära, fattigdom, “gensägelse” av syndare — allt detta fick Kristus lida. Även vi måste förvänta att utstå sådant, om vi någonsin skola få inträde i Guds paradis.JBS 163.3

Vi böra dock ej därav draga den slutsatsen, att den väg, som drager uppåt, är endast svår att vandra på och att den väg, som drager nedåt, alltid är lätt och bekväm. Utefter hela den väg, som drager till döden, förekomma lidanden och svårigheter, sorger och missräkningar. Genom varningar söker Gud draga oss bort från denna väg. Hans kärlek har gjort det svårt för människan att genom likgiltighet och halsstarrig- het fördärva sig själv. Det är sant, att den breda vägen är lockande, men all dess lockelse är endast bedrägeri, ty på den vägen möter man bittert samvetsagg och tärande ängslan. Somliga torde tro, att det är behagligt att följa världens högmod och äregirighet, men slutet på det hela blir sorg och smärta. Själviska planer kunna förespegla oss smickrande löften och ingiva oss förhoppning om behagliga njutningar, men vi skola finna, att sådan lycka är bemängd med gift, att livet förbittras av förhoppningar, som endast äro grundade på själviskhet. Porten till den väg, som leder nedåt, torde vara bekransad med blommor, men vägen är beströdd med törnen. De ljusa utsikter, som lysa från ingången till denna väg, försvinna i förtvivlans mörker, och den själ, som fortsätter på denna väg, skall omsider försjunka i den eviga nattens mörker.JBS 164.1

Överträdarens väg är hård, men vishetens “vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga” (Ords. 13: 15; 3: 17). Varje uttryck av lydnad mot Kristus, varje självuppoffrande handling för hans skull, varje i tålamod uthärdad prövning, varje seger över frestelser är ett steg framåt mot en slutlig och härlig seger. Om vi följa Kristus såsom vår ledsagare, skall han leda oss på trygga stigar. Ej ens den djupast sjunkne syndare behöver taga miste om denna väg. Den som med fruktan söker därefter, behöver ej förlora det rena och heliga ljuset. Ehuru stigen är så smal och så helig, att synden ej kan fördragas där, hava dock alla tillträde till densamma, och icke en enda tvivlande eller fruktande själ behöver säga: “Gud bryr sig icke om mig.”JBS 164.2

Vägen må vara stenig och brant, och det torde finnas bråddjup till höger och till vänster. Den må vara mödosam för den trötte och efter vila längtande pilgrimen. Den försmäktande stridsmannen måste kämpa ännu en tid; den missmodige måste ännu fasthålla sitt hopp, men med Kristus såsom sin ledsagare skall han omsider uppnå den efterlängtade hamnen. Kristus själv har vandrat denna väg och jämnat den för våra fötter.JBS 166.1

Överallt utefter denna uppåtgående, till evigt liv ledande väg, finna vi fröjdekällor för trötta pilgrimers uppfriskning. De som vandra på visdomens stigar, kunna njuta stor glädje mitt under svåra prövningar, ty den de älska, vandrar vid deras sida, fastän de icke se honom. Vid varje steg uppåt urskilja de allt tydligare Guds ledande hand, och deras stig upplyses allt klarare av strålar från den himmelska härligheten, medan deras lovsånger uppstiga med tilltagande styrka till Guds tron, där de blandas med änglarnas jubelsång. “De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd” (Ords. 4: 18).JBS 166.2