Kapitel 2—Saligheterna

“Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade: Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.”

Dessa ord ljuda i den undrande folkskarans öron såsom någonting nytt och främmande. Sådant tal strider mot allt, de någonsin hört präster och rabbiner lära. Åhörarna finna däri ingenting, som smickrar deras stolthet eller är ägnat att nära deras äregiriga förhoppningar. Men med den nye lärarens ord följer en kraft, som väcker deras häpnad. Den gudomliga kärlekens ljuvhet flödar från hans väsen såsom doft från blomman. Hans ord falla, “såsom regnet faller på ängen” och såsom “en regnskur, som vattnar jorden” (Ps. 72:6). Alla känna instinktivt, att de stå inför en personlighet, för vilken själens hemligheter äro uppenbara, men som dock närmar sig sina åhörare med ömhet och kärlek. Och de öppna sina hjärtan för honom. I det de lyssna till hans tal, utvecklar den helige Ande för dem delvis betydelsen av den lärdom, som människorna i alla tidsåldrar stått i stort behov av att få tillägna sig.JBS 15.1

På Kristi tid ansågo folkets religiösa lärare sig vara rika på andliga skatter. Fariséens bön: “Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor” (Luk. 18: 11), uttrycker de känslor, som besjälade den klass av människor, han tillhörde, och som i hög grad besjälade hela den judiska nationen. I den skara, som omgav Jesus, funnos dock några, som kände sin andliga fattigdom. Då Kristi gudomliga makt uppenbarades genom det underbara fiska fänget, föll Petrus ned inför Frälsarens fötter och utropade: “Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa” (Luk. 5:8). Likaledes funnos ock i den på bergs sluttningen församlade folkskaran några själar, som under inflytelsen av Kristi rena väsen kände sig eländiga och ömkansvärda och fattiga och blinda och nakna (Upp. 3:17).JBS 16.1

Dessa längtade efter den Guds nåd, som “har uppenbarats till frälsning för alla människor” (Tit. 2: 11). Hos dessa själar väckte Kristi ord nytt hopp, ty de förstodo, att Guds välsignelse vilade över deras liv.JBS 16.2

Jesus hade räckt välsignelsens bägare till dem, som ansågo sig vara rika, ha vunnit rikedomar och behöva intet (Upp. 3: 17), men de hade med förakt vänt sig bort från den stora nådegåvan. Den som känner sig helbrägda och tycker sig vara god nog, som han är, och nöjd med sitt tillstånd, söker ej bliva delaktig av Kristi nåd och rättfärdighet. Det stolta hjärtat känner ej något behov, utan tillsluter sig för Kristus och de himmelska välsignelser, som han kom för att skänka. I en sådan persons hjärta finnes ej rum för Jesus. De som äro rika och stora i sina egna ögon, kunna ej bedja i tro, och de mottaga icke Guds välsignelse. De tycka sig ha nog och gå därför tomhänta bort. De däremot, som veta, att de omöjligen kunna frälsa sig själva eller av sig själva göra det goda, kunna uppskatta den hjälp, Kristus kom för att giva dem. Dessa äro de, som äro fattiga i anden, och som Jesus förklarar vara saliga.JBS 16.3

Då Kristus förlåter en människa hennes synder, gör han henne först ångerfull. Det tillhör den helige Andes ämbete att överbevisa om synd. De, vilkas hjärtan blivit påverkade av Guds Ande, inse, att det ej finnes något gott hos dem själva. De inse, att allt, de någonsin gjort, är behäftat med själviskhet och synd. I likhet med publikanen stå de “långt borta” och vilja inte ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan ropa: “Gud, misskunda dig över mig syndare” (Luk. 18: 13). Men sådana äro saliga. Ty för de ångerfulla finnes förlåtelse. Kristus är det “Guds Lamm, som borttager världens synd”. Och Gud har lovat: “Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull” (Jes. 1:18). “Jag skall giva eder ett nytt hjärta ... Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I vandren i mina stadgar . . . och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud” (Hes. 36: 26—28).JBS 17.1

Om dem som äro “fattiga i anden”, säger Jesus: “Dem hör himmelriket till.” Detta rike är icke, såsom Kristi åhörare trodde, ett timligt, jordiskt rike. Kristus utvecklade nu sin kärleks, sin nåds och sin rättfärdighets andliga rike. Den messianska regeringens fana bär Människosonens bild. Hans undersåtar äro de “fattiga i anden”, de saktmodiga och de som förföljas för rättfärdighetens skull. Himmelriket tillhör dem. Ehuru ej ännu helt fullbordat, är dock hos dem ett verk påbörjat, som skall göra dem “skickliga till den arvslott, som de heliga hava i ljuset” (Kol. 1 : 12).JBS 18.1

Alla, som känna sin själs djupa armod, som känna, att det ej är något gott i dem själva, kunna finna rättfärdighet och kraft genom att skåda upp till Jesus. Han säger: “Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade” (Matt. 11 :28.) Han bjuder oss att utbyta vår fattigdom mot hans nåds rikedom. Vi äro icke värdiga Guds kärlek, men Kristus, vår Frälsare, är värdig, och han kan till det yttersta frälsa alla, som komma till honom. Vad än din förflutna erfarenhet varit, hur nedslående än dina nuvarande omständigheter äro, om du blott kommer till Jesus, såsom du är svag, hjälplös och hopplös — så skall han sluta dig i sin kärleks armar samt ikläda dig sin rättfärdighets rena klädnad. Han skall framställa dig för sin Fader i sin egen karaktärs obefläckade mantel. Han försvarar oss inför sin Fader, sägande: “Jag har trätt i syndarens ställe. Se ej på detta irrande barn, utan se på mig.” Hur kraftigt än satan må anklaga oss för synd och göra anspråk på oss som sitt byte, talar dock Kristi blod med större kraft.JBS 18.2

“Allenast hos Herren finnes rättfärdighet och makt. . . . Ja, genom Herren får all Israels släkt sin rätt, och av honom skola de berömma sig” (Jes. 45: 24, 25).JBS 19.1