Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Adventbudskapet - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Reformationen.

    Trots all förföljelse mot de kristna framträdde överallt levande vittnen, som vittnade om Guds sanning. Herrens änglar utförde det verk, som var dem anförtrott. På de mörkaste platser och ut ur mörkret samlade de de människor, som hade ett uppriktigt hjärta. Dessa vara alla indragna i villfarelser, men Gud kallade dem, liksom han kallade Saulus, till att vara hans utvalda redskap, som skulle förkunna hans sanning och upplyfta sin röst mot synden hos dem, som kallade sig för hans folk. Guds änglar påverkade Martin Luther, Melanchthon och andra på olika platser och väckte hos dem en törst efter Guds ords levande vittnesbörd. Som en flod hade fienden kommit in, och nu gällde det att uppresa ett baner mot den. Luther var den, som var utsedd att möta stormen, trotsa en fallen kyrkas vrede och styrka de få, som vara trogna mot sin bekännelse. Han fruktade alltid för att förtörna Gud, och han sökte vinna Guds ynnest med tillhjälp av egna gärningar, men blev ej nöjd, förrän en ljusstråle från himmelen skingrade mörkret i hans sinne och kom honom att ej längre lita på sina egna gärningar utan på Kristi blod och hans förtjänst. Då kunde han själv träda fram inför Gud, men ej genom påvar och biktfäder såsom medlare, utan genom Jesus Kristus allena.ADB 277.1

    O, hur dyrbart var ej detta nya och härliga ljus for Luther! Det hade skingrat mörkret, som vilade över hans förstånd, och fördrivit hans övertro. Han värderade det högre än de största jordiska skatter. Guds ord blev såsom nytt för honom. Allting hade förändrats. Den bok, han hade fruktat, emedan han ej kunde se någon skönhet i den, blev nu liv för honom, evigt liv. Den blev hans glädje, hans tröst, hans välsignade lärare. Ingenting kunde förmå honom att försumma att granska. Den. Han hade fruktat för döden, men under läsningen af Guds ord försvann all hans fruktan, och han beundrade Guds karaktär och älskade honom. Han granskade bibeln för sin egen del och fröjdade sig över de rika skatter, som den innehöll, och därpå granskade han den för församlingens skull. Han vämjdes vid de synder, han såg hos dem, som han förtröstat på till frälsning, och då han såg många andra insvepta i samma mörker, som omgivit honom, sökte han ivrigt efter tillfälle at visa dem Guds Lamm, som allena bär världens synd.ADB 278.1

    I det han lät sin stämma ljuda mot påvekyrkans villfarelser och synder, sökte han allvarligt bryta den mörkrets kedja, som fjättrade tusenden och som fick dem att tro, att deras gärningar skulle bringa dem frälsning. Han längtade efter att kunna för dem upplåta Guds nåds sanna rikedom och härligheten af den frälsning, som erhålles genom Jesus Kristus. I den helige Andes kraft upphöjde han sin röst mod de synder, som voro vanliga bland de ledande inom kyrkan, och då motståndets storm från prästerna ansatte honom, svek ej modet honom; ty han förtröstade på Guds starka arm och litade fullt och fast på, att han skulle skaffa honom seger. I det han förde striden allt vidare framåt, blev prästernas raseri mot honom allt större. De önskade ej någon förändring, utan föredrogo att fortsätta i maklighet, vällust och ogudaktighet, och de önskade, at även kyrkan skulle hållas i mörker.ADB 279.1

    Jag såg, at Luther var ivrig och nitisk, oförfärad i att bestraffa synden och förfäkta sanningen. Han tog ej hänsyn varken till ogudaktiga människor eller till djävlar; ty han visste, att med honom var en, som var mäktigare än de. Luther var i besittning af nit, mod och oförskräckthet och var därför ibland i fara att gå till ytterligheter; men Gud uppreste Melanchthon, vars karaktär var raka motsatsen till Luthers, för att han skulle bistå Luther i reformationen. Melanchthon var lugn, försiktig och tålmodig. Han var högt älskad av Gud. Han hade stor kunskap i Guds ord samt ågde god omdömesförmåga och visdom. Han älskade Guds sak lika högt som Luther. Herren sammanknöt dessa mäns hjärtan. De voro oskiljaktiga vänner. Luther var till stor hjälp för Melanchthon, då denne var benägen att vara allt för senfärdig och rädd, medan Melanchthon i gengäld var till stor hjälp för Luther, då denne stod i fara att förhasta sig. Melanchthons vidsynthet och försiktighet avvärjde ofta svårigheter, som saken skulle ha blivit utsatt för, om arbetet varit överlämnat åt Luther ensam, och ofta skulle verksamheten icke gått mycket framåt, om den varit överlämnad åt Melanchthon ensam. Jag såg Guds visdom uppenbaras i valet av dessa män för att driva reformationens verk framåt.ADB 280.1

    Jag blev därefter förd tillbaka till apostlarnas tid och såg, att Gud valde som medarbetare den ivrige, nitiske Petrus och den milde, tålige Johannes. Petrus var ibland häftig, och när så var fallet, kunde den älskade lärjungen ofta lugna honom. Detta framkallade emellertid ingen förändring hos honom. Men efter att han förnekat sin Herre, ångrat sin synd och blivit omvänd, var en mild varning från Johannes nog att dämpa hans iver och nit. Kristi sak skulle ofta ha lidit skada, om den varit överlämnad åt Johannes ensam. Det fanns bruk för Petrus’ nitälskan. Hans djärvhet och kraft hjälpte honom ut ur svårigheter och tillslöt munnen på deras fiender. Johannes hade ett vinnande väsen, och han vann många för Kristi sak genom sin tålmodighet, sin fördragsamhet och sin djupa gudsfruktan.ADB 280.2

    Gud uppreste män, som talade såväl mot den synd, vilken rådde inom påvekyrkan, som till förmån för reformationen. Satan sökte tillintetgöra dessa levande vittnen, men Herren satte ett skydd omkring dem. Av hänsyn till sitt namns ära tillät Gud, att några beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod; men det fanns andra kraftiga män, som liknade Luther och Melanchthon, och dessa kunde bäst förhärliga Gud genom att leva och avslöja prästernas, påvarnas och konungarnas synder. Dessa bävade, då Luther och hans medarbetare läta höra sina röster. Genom dessa utvalda män begynte ljusstrålar att skingra mörkret, och många vara de, som med glädje mottaga ljuset och följde det. Och då ett vittne blev dödat, uppstod i stället ett eller flera andra.ADB 280.3

    Men satan var ej nöjd. Han hade makt endast över kroppen, och han kunde ej förmå de kristna att uppgiva sitt hopp och sin tro, utan till och med i döden fröjdade de sig över ett levande hopp om odödlighet i de rättfärdigas uppståndelse. De ägde mer än mänsklig kraft; de vågade ej ett ögonblick giva sig ro, utan vara ständigt iklädda Guds vapenrustning, beredda till strid, ej endast mot andliga fiender, utan mot satan i skepnad av män, vilkas ständiga rop var: “Avstå från eder tro eller dö!” Dessa få kristna vara starka i Gud och dyrbarare i hans ögon än en halv värld, som bär det kristna namnet men som dock är oduglig i hans sak. Då församlingen blev förföljd, var det enighet och kärlek bland dess medlemmar, som vara starka i Gud. Syndare fingo ej inträde i församlingen; endast de, som vara villiga att försaka allt för Kristi skull, kunde bliva hans lärjungar. Dessa funno sin lust i att vara fattiga och ödmjuka och likna Kristus.ADB 281.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents