Kristi uppståndelse.

Lärjungarna vilade på sabbaten, sörjande över sin Herres död, under det Jesus, härlighetens Konung, låg i graven. Då natten närmade sig, sattes soldater att bevaka Frälsarens vilorum, under det osynliga änglar svävade över den heliga platsen. Nattens timmar skredo långsamt fram, och medan det ännu var mörkt, visste de vakande änglarna, att tiden att befria Guds käre Son, deras älskade anförare, var nästan tilländalupen. Medan de i djupaste spänning väntade på hans segertimme, kom en mäktig ängel flygande med hast från himmelen. Hans ansikte var som blixten och hans kläder vita som snö. Ljuset från honom skingrade mörkret på hans väg och kom de onda. änglarna, som triumferande hade gjort anspråk på Jesu kropp, att fly av fruktan för hans glans och härlighet. En av änglabären, som hade varit vittne till Jesu för ödmjukelse och vakat över hans viloplats, förenade sig med den ängel, som kom från himmelen, och tillsammans stega de ned till graven. Jorden skakade, då de närmade sig, och en stor jordbävning uppstod.ADB 223.3

Förskräckelse grep den romerska vakten. Var var nu deras makt att behålla Jesu kropp? De tänkte ej på sin plikt eller på att lärjungarna kunde stjäla honom och föra bort honom. Då ljuset från änglarna sken omkring dem klarare. än solen, föllo de romerska väktarna till jorden såsom döda. En av änglarna grep tag i den stora stenen, vältrade bort den från ingången till graven och satte sig på den. En annan ängel steg in i graven och löste huvudbindeln från Jesu huvud. Ängeln från himmelen ropade nu med hög röst, som kom jorden att bäva: “Du Guds Son, din Fader kallar dig, kom ut!” Döden kunde då ej längre kvarhålla honom. Jesus uppstod från de döda som en segerrik erövrare. Med högtidlig vördnad betraktade änglahären detta skådespel. Och då Jesus steg fram ur graven, kastade sig dessa strålande änglar till jorden för att tillbedja, och de hälsade honom med jublande segersånger.ADB 224.1

Satans änglar hade flytt för det klara, genomträngande ljuset från de himmelska änglarna, och de beklagade sig bittert för sin furste, att deras byte tagits ifrån dem med våld och att den, som de hatade med det bittraste hat, hade uppstått från de döda. Satan och hans härskaror hade jublat över, att deras makt över fallna människor bragt livets furste i graven. Kortvarig blev dock deras djävulska fröjd; ty då Jesus lämnade sitt fängelse som en majestätisk segrare, visste satan, att han efter en tid måste dö och hans rike bliva överlämnat åt honom, som det med rätta tillhör. Med raseri beklagade han, att Jesus, trots alla hans ansträngningar, icke blivit övervunnen, utan hade öppnat en väg till salighet för människorna, så att envar, som ville, kunde vandra på denna väg och bliva frälst.ADB 225.1

De onda änglarna och deras anförare komma tillsammans för att rådslå om, huru de ännu skulle kunna motarbeta Guds herradöme. Satan bjöd sina tjänare att gå till översteprästerna och de äldste. Han sade: “Det lyckades oss att bedraga dem och förblinda deras ögon och förhärda deras hjärtan mot Jesus. Vi fingo dem att tro, att han var en bedragare. Den romerska vakten skall nu bringa den ohyggliga underrättelsen, att Kristus är uppväckt från de döda. Vi fingo prästerna och de äldste att hata Jesus och att dräpa honom. Framhåll nu för dem, att om det blir bekant, att Jesus är uppstånden, så kommer folket att stena dem, emedan de dräpt en oskyldig.”ADB 225.2

Då den himmelska änglaskaran lämnade graven och ljuset och härligheten försvunno, vågade den romerska vakten lyfta upp huvudet och se sig omkring, och den fylldes av förvåning; då den såg, att den stora stenen var bortvältrad från ingången till graven och att Jesu kropp var borta. Vakten skyndade då in i staden för att meddela prästerna och de äldste, vad den hade sett. Då dessa mottogo det märkliga meddelandet, blevo deras ansikten bleka. Förfäran grep dem vid tanken på vad de hade gjort. Om berättelsen var sann, voro de förlorade. En stund sutto de tysta och sågo på varandra utan att veta, vad de skulle göra eller vad de skulle säga. Att godtaga meddelandet skulle vara detsamma som att fördöma sig själva. De gingo därför avsides för att överväga, vad som borde göras. De menade, att om den underrättelse, vakten hade lämnat, kom ut bland folket, skulle de, som bragt Jesus om livet, bliva dödade såsom hans dråpare. Man enades då om att betala soldaterna för att hålla saken hemlig. Prästerna och de äldste erbjödo dem en stor penningsumma och sade: “Så skolen I säga: Hans lärjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi sovo.” Och då vakten frågade, vad som skulle vederfaras den, därför att den somnat på sin post, lovade de judiska ämbetsmännen att övertala landshövdingen och sörja för, att de undgingo att bliva straffade. För penningar sålde nu de romerska väktarna sin ära och gingo in på att följa prästernas och de äldstes råd.ADB 226.1

Då Jesus, medan han hängde på korset, ropade: “Det är fullkomnat”, rämnade bergen, skalv jorden och öppnades gravarna. Då han uppstod som segrare över döden och graven, under det jorden skälvde och himmelens härlighet upplyste den heliga platsen, uppstodo på hans befallning många av de rättfärdiga döda och framträdde som vittnen om, att han var uppstånden. Dessa heliga, som hade den stora förmånen att bliva uppväckta, uppstodo förhärligade. De voro utvalda heliga från alla tidsåldrar ända från skapelsen till Kristi tid. Under det de ledande bland judarna sålunda sökte dölja det faktum, att Kristi uppståndelse ägt rum, fann Gud för gott att låta en skara uppstå ur sina gravar för att vittna om, att Kristus var uppstånden, och för att förkunna hans härlighet.ADB 227.1

De uppståndna voro av olika storlek och gestalt, och några hade ett ädlare utseende än andra. Det meddelades mig, att jordens inbyggare blivit svagare och förlorat sin tidigare skönhet och styrka. Satan har sjukdomens och dödens makt i sina händer, och för varje nytt tidsskede ha förbannelsens verkningar och satans makt blivit allt mera uppenbara. De som levde på Noas och Abrahams tid, liknade änglar med hänsyn till gestalt, skönhet och styrka. Men senare släktled hava blivit svagare och mera utsatta för sjukdom, medan människans levnadsålder blivit allt kortare. Satan har lärt att plåga och försvaga släktet.ADB 227.2

De som uppstodo vid Jesu uppståndelse, uppenbarade sig för många och omtalade för dem, att offret för människorna var fullkomnat och att Jesus, som judarna hade korsfäst, var uppstånden. Och såsom bevis för sina ord förklarade de: “Vi äro uppståndna med honom.” De vittnade om, att det var genom hans stora kraft, som de kallats fram ur sina gravar. Trots de osanna rykten, som utspritts, kunde varken satan och hans änglar eller översteprästerna hålla Kristi uppståndelse hemlig; ty denna heliga skara, som uppstått, utspridde den underbara, glädjande nyheten. Dessutom visade Jesus sig för sina sörjande, förkrossade lärjungar, bortdrev deras fruktan och bringade dem fröjd och glädje.ADB 228.1

Då meddelandet om Jesu uppståndelse spreds från by till by och från stad till stad, fruktade judarna för livet och sökte dölja det hat, de hyste gent emot lärjungarna. Deras enda hopp var att få sin osanna berättelse utspridd. Och de som önskade, att denna lögn varit sanning, trodde den. Pilatus bävade, då han hörde, att Kristus var uppstånden. Han kunde ej betvivla de vittnesbörd, som avgåvos, och från den stunden lämnade friden honom för beständigt. Av hänsyn till jordisk ära och av fruktan att förlora sin makt och sitt liv hade han överlämnat Jesus åt döden. Han var fullt övertygad om, att den, till vars blod han var medskyldig, icke blott var en oskyldig man, utan Guds Son. Hans liv blev därpå ända till slutet ett olyckligt liv. Förtvivlan och ångest tillintetgjorde varje känsla av hopp och glädje. Han ville ej låta trösta sig, och han dog, högst olycklig. Herodes hjärta hade blivit ännu mer förhärdat, och då han hörde, att Kristus var uppstånden från de döda, besvärade det honom föga. Han dödade Jakob, och då han såg, att detta behagade judarna, lät han även gripa Petrus i avsikt att döda även honom. Men Gud hade ett verk för Petrus att utföra och sände därför sin ängel att befria honom. Herodes blev hemsökt av Guds straffdomar. Medan han upphöjde sig i närvaro aven stor människomassa blev han slagen aven Herrens ängel och dog en’ fruktansvärd död.ADB 229.1

Tidigt på morgonen den första dagen i veckan, innan det ännu blivit ljust, kommo heliga kvinnor till graven, medförande välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. De funno då, att den tunga stenen var bortvältrad från ingången till graven och att Jesu kropp ej var där, och de blevo försagda och fruktade för att deras fiender hade tagit bort hans kropp. Plötsligt sågo de två änglar i vita kläder med skinande, strålande ansikten. Dessa himmelska väsen förstodo kvinnornas ärende och meddelade dem ögonblickligen, att Jesus icke var där utan var uppstånden, men att de kunde se platsen, där han legat. Och änglarna bjödo dem gå åstad och säga lärjungarna, att han ville gå före dem till Galileen. Med fruktan och stor glädje skyndade kvinnorna nu till de sörjande lärjungarna och omtalade för dem, vad de hade sett och hört.ADB 230.1

Lärjungarna kunde ej tro, att Kristus var uppstånden, men tillsammans med kvinnorna, som medfört underrättelsen därom, gingo de skyndsamt till graven. De funno då, att Jesus icke var där; de sågo hans linnebindlar, men kunde knappast ändå tro, att han var uppstånden från de döda. De gingo hem, förundrade över vad de hade sett, även över vad kvinnorna sagt dem. Men Maria föredrog att uppehålla sig vid graven, övertänkande vad hon hade sett. Hon besvärades även av den tanken, att hon kanske varit utsatt för ett bedrägeri. Hon kände, att nya prövningar väntade henne. Sorgen överväldigade henne åter, och hon brast i bitter gråt. Hon böjde sig ned för att åter se in i graven och såg då två änglar, iförda vita kläder. Den ene av dem satt, där Jesu huvud hade vilat, och den andre, där hans fötter legat. De talade ömt till henne och frågade, varför hon grät. Hon svarade: “De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke, var de hava lagt honom.”ADB 231.1

Då Maria vände sig bort från graven, såg hon Jesus stå bredvid henne, men hon kände ej igen honom. Han talade milt till henne och sökte utforska orsaken till hennes sorg, i det han frågade, vem hon sökte. I den tron, att det var örtagårdsmästaren, bad hon honom, att om han burit bort hennes Herre, skulle han omtala för henne, var han hade lagt honom, så att hon kunde hämta honom. Jesus talade nu till henne med sin egen himmelska röst och sade: “Maria!” Hon kände strax igen tonfallet i denna kära röst och svarade raskt: “Rabbuni!. och höll i sin glädje på att omfamna honom, men Jesus sade: “Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” Glad skyndade hon då tillbaka till lärjungarna med det ‘glada budskapet. Snart uppfor Jesus till sin Fader för att av hans läppar få höra, att han antog offret, och för att mottaga all makt i himmelen och på jorden.ADB 231.2

Änglar omringade Guds Son såsom en sky och bjödo de eviga dörrarna att öppna sig, så att ärans Konung kunde draga in. Jag såg, att medan Jesus var bland denna strålande himmelska här i Guds närvaro och omgiven av Guds härlighet, glömde han ej sina lärjungar på jorden, men mottog makt av sin Fader för att kunna vända tillbaka och meddela dem makt. :Samma dag vände han tillbaka och visade sig för sina lärjungar. Nu fingo de tillåtelse att röra vid honom, ty han hade nu varit hos sin Fader och mottagit makt.ADB 232.1

Vid detta tillfälle var ej Tomas närvarande. Han hade ej i ödmjukhet velat mottaga lärjungarnas berättelse, utan förklarade bestämt och självmedvetet, att han ej ville tro, att Jesus var uppstånden, med mindre han kunde sticka sitt finger i hålen efter spikarna och sticka sin hand i sidan, där det grymma spjutet trängt in i hans kropp. Häri visade han brist på förtroende till sina bröder. Om alla skulle fordra samma bevis nu, skulle ingen mottaga Jesus och tro på hans uppståndelse. Men det var Guds vilja, att de, som ej själva kunde se och höra den uppståndne Frälsaren, skulle tro lärjungarnas berättelse. Den otro, som Tomas lade i dagen, misshagade Gud. Då Jesus åter sammanträffade med sina lärjungar, var Tomas med bland dem, och då han nu såg Jesus, trodde han. Men han hade förklarat, att han ej skulle vara nöjd med seendets bevis endast, utan han ville också vidröra Jesu kropp, och Jesus gav honom nu det bevis, han hade önskat. Tomas ropade: “Min Herre och min Gud!” Men Jesus tillrättavisade honom för hans otro, i det han sade: “Eftersom du har sett mig, tror du. Saliga äro de, som icke se och dock tro.”ADB 232.2

På liknande sätt måste de, som ej haft någon erfarenhet med hänsyn till den första och den andra ängelns budskap, mottaga bevis från dem, som haft erfarenhet och följt med under budskapen. Jag såg, att liksom Jesus blev förkastad, så hava dessa budskap blivit förkastade. Och liksom lärjungarna förklarade, att det ej finnes frälsning i något annat namn under himmelen, bland människor givet, så böra också Guds tjänare troget och oförfärat varna dem, som endast omfatta en del av de sanningar, som tillhöra den tredje ängelns budskap, att de med glädje måtte omfatta alla budskapen, såsom Gud givit dem, eller också icke hava någon del däri.ADB 233.1

Under det de heliga kvinnorna kommo med budskapet om att Jesus var uppväckt från de döda, utbredde den romerska vakten det falska rykte som översteprästerna och de äldste hade lagt i vaktens mun, nämligen att lärjungarna kommo om natten, medan vakteu sov, och stulo bort Jesu kropp. Satan hade lagt denna lögn i översteprästernas hjärtan och mun, och folket trodde deras ord. Men Gud hade gjort denna sak klar och höjt denna betydelsefulla händelse, på vilken vår frälsning beror, över alla tvivel, och det var omöjligt för prästerna och de äldste att dölja den. Vittnen blevo även uppväckta från de döda för att vittna om Kristi uppståndelse.ADB 234.1

Jesus blev kvar hos sina lärjungar i fyrtio dagar och beredde dem fröjd och glädje, i det han för dem upplät Guds rikes verkligheter mera fullständigt. Han uppmanade dem att bära vittnesbörd om, vad de hade sett och hört angående hans lidande, död och uppståndelse, om att han hade bragt ett offer för synd och att envar, som ville, kunde komma till honom och finna livet. Med stor mildhet och utan ‘att dölja något omtalade han för dem, att de skulle bliva förföljda och plågade, men att de skulle finna tröst, då de återkallade i minnet sina erfarenheter och kommo ihåg de ord, han hade talat till dem. Han meddelade dem, att han hade övervunnit satans frestelser och vunnit seger genom prövningar och lidanden. Satan kunde ej mer hava någon makt över honom, men skulle nu med sina frestelser anfäkta dem och alla, som kommo att tro på hans namn. De kunde emellertid segra, liksom han segrat. Jesus utrustade sina lärjungar med kraft att göra underverk och lovade dem, att då de blevo förföljda av ogudaktiga människor, skulle han sända sina änglar till deras undsättning. Ingen kunde taga deras liv, förrän deras mission var fullbordad, och då kunde det hända, att de komme att med sitt blod besegla det vittnesbörd, de hade avgivit.ADB 234.2

Jesu intresserade efterföljare hörde med glädje på hans undervisning och mottogo med begärlighet varje ord, som kom från hans heliga läppar. Nn voro de fullt övertygade om, att han var världens Frälsare. Hans ord sjönko djupt ned i deras hjärtan, och de voro bedrövade över, att de snart måste skiljas från sin himmelske lärare och ej längre kunde höra de ljnvliga, tröstefulla orden från hans mun. Men åter blevo deras hjärtan värmda av kärlek och outsäglig glädje, då Jesus meddelade dem, att han skulle gå bort att bereda rum för dem och sedan komma tillbaka och taga dem till sig, så att de alltid kunde få vara hos honom. Han lovade också att sända Hugsvalaren, den helige Ande, som skulle leda dem till hela sanningen. “Och han upplyfte sina händer och välsignade dem.”ADB 235.1