Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Adventbudskapet - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    De sista plågorna och domen.

    Vid ett större samfällt möte av anhängare av den närvarande sanningen, hållet i Sutton, Vermont, i september 1850, blev det visat mig, att de sju sista plågorna skulle utgjutas, sedan Jesus lämnat helgedomen. Ängeln sade: “Det är Guds och Lammets vrede, som förorsakar de ogudaktigas undergång och död. Genom Guds röst skola de heliga bliva mäktiga och fruktansvärda som en arme under sin fana. Men de skola ej då fullborda den föreskrivna straffdomen; domen skall bliva fullbordad vid slutet av de tusen åren.”ADB 67.1

    Efter att de heliga blivit förvandlade och iklädda odödlighet samt blivit uppryckta tillsammans med Jesus och efter att de mottagit sina harpor, sina kläder och sina kronor och gå in i staden, sätta sig Jesus och de heliga till doms. Böckerna öppnas - livets bok och dödens bok. Livets bok innehåller de heligas goda handlingar, och dödens bok innehåller de ogudaktigas onda handlingar. Dessa böcker jämföras med lagboken, bibeln, och i överensstämmelse därmed blir människan dömd. Tillsammans med Jesus avkunna de heliga sin dom över de ogudaktiga döda. “Se”, sade ängeln, “de heliga tillsammans med Jesus sitta till doms och giva de ogudaktiga efter deras gärningar, som äro begångna i köttet, och det de måste lida, då domen fullbordas, skrives ovanför deras namn. “Jag såg, att detta var de heligas verk tillsammans med Jesus under de tusen åren i den heliga staden, innan den kommer ned till jorden. Vid slutet av de tusen åren lämnar Jesus tillsammans med änglarna och alla de frälsta den heliga staden, och under det han stiger ned till jorden med dem, uppstå de ogudaktiga döda, och då skola de, som “stungit honom” och som äro uppståndna, se honom långt borta i all hans härlighet, ledsagad av änglarna och de heliga, och skola jämra sig över honom. De skola se märkena efter spikarna i hans händer och fötter och märket, där de stucko spjutet i hans sida. Märkena efter spikarna och spjutet skola då vara hans härlighet. Det är vid slutet av de tusen åren, som Jesus står på Oljeberget och berget delar sig och bliver en stor slätt. De som fly vid denna tid, äro de ogudaktiga, som just blivit uppväckta från de döda. Därpå kommer den heliga staden ned och tager plats på slätten. Satan fyller nu de ogudaktiga med sin ande. Han smickrar dem med, att hären inne i staden är fåtalig, medan hans egen här är stor, och att de kunna övervinna de heliga och intaga staden.ADB 67.2

    Under det satan samlade sin här, uppehöllo de heliga sig i staden, där de betraktade skönheten och härligheten i Guds paradis. Jesus gick framför dem såsom deras anförare. Plötsligt försvann vår dyre Frälsare, men snart hörde vi hans kära stämma säga: “Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder från världens begynnelse.” Vi församlades omkring honom, och just som han stängde stadens portar, uttalades förbannelsen över de ogudaktiga. Portarna stängdes. De heliga använde sina vingar och stego upp på stadens murar. Jesus var också hos dem; hans krona var strålande och härlig att skåda. Det var krona inuti krona, tillsammans sju. De heligas kronor voro av renaste guld, besatta med stjärnor. Deras ansikten lyste av härlighet, ty de voro Jesu uttryckliga avbild, och då de lyfte sig upp och allasamman rörde sig mot stadens höjd, kände jag mig överväldigad av synen.ADB 69.1

    Nu kunde de ogudaktiga se, vad de hade förlorat, och eld utgick från Gud och förtärde dem. Detta var domens fullbordan. De ogudaktiga ledo då det straff, som de heliga tillsammans med Jesus hade dömt dem till i loppet av de tusen åren. Samma eld från Gud, som förtärde de ogudaktiga, renade hela jorden. De sönderbrutna bergen kommo i brand och upplöstes tillsammans med atmosvären, och all halm blev förtärd. Nu, låg vårt arv framför oss, härligt och skönt, och vi fingo den nya jorden till arvedel. Vi ropade alla med hög röst: “Ära, halleluja!”ADB 69.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents