Kristi första ankomst.

Jag blev förd ned till den tid, då Jesus skulle ikläda sig mänsklig natur, förnedra sig själv, bliva lik människan och möta satans frestelser.ADB 186.2

Hans födelse saknade all jordisk härlighet. Han blev född i ett stall och lagd i en krubba; men han blev mer ärad vid sin födelse än någon bland människors barn. Änglar från himmelen underrättade herdarna om Jesu ankomst, medan ljus och härlighet från Gud ledsagade deras vittnesbörd. De himmelska härskarorna spelade på sina harpor och ärade Gud. Jublande förkunnade de Guds Sons ankomst till en fallen värld för att utföra frälsningsverket och genom sin död bringa människorna frid, lycka och evigt liv. Gud erkände sin Sons ankomst till världen, och änglarna tillbådo honom.ADB 187.1

Guds änglar svävade över platsen, där Jesus blev döpt, och den helige Ande steg ned i form aven duva och satte sig på honom, och under det folket stod där med stor förvåning och med ögonen fästa på honom, hördes Faderns rös! från himmelen säga: “Du är min älskade Son, i vilken jag har ett gott behag.”ADB 187.2

Johannes var ej viss om, att det var Frälsaren, som kom för att döpas av honom i Jordan; men Gud hade lovat honom ett tecken, varigenom han skulle känna igen Guds Lamm. Detta tecken blev givet, i det den himmelska duvan vilade över Jesus och Guds härlighet strålade omkring honom. Johannes uträckte då sin hand, pekade på Jesus och ropade med hög röst: .Se Guds Lamm, som borttager världens synd!”ADB 187.3

Johannes sade till sina lärjungar, att Jesus var den utlovade Messias, världens frälsare. Och eftersom hans egen verksamhet närmade sig sitt slut, uppmanade han sina lärjungar att se på Jesus och följa honom såsom den store Läraren. Johannes’ liv var ett liv fyllt av sorg och självförsakelse. Han förkunnade Kristi första ankomst, men fick ej bevittna hans underverk och glädja sig över den kraft, som han utövade. Då Jesus skulle grundlägga siu egen verksamhet såsom lärare, visste Johannes, att han själv måste dö. Hans röst hördes sällan utom i öknen. Han levde i ensamhet. Han stannade ej i sin faders familj för att njuta dess umgänge, utan lämnade den för att kunna fullborda sin mission. Skaror lämnade de rastlösa städerna och byarna och strömmade ut i öknen för att höra den underlige profeten tala. Och denne satte yxan till trädets rot. Utan fruktan för följderna bestraffade han synden och beredde väg för Guds Lamm.ADB 187.4

Herodes kände sig gripen av Johannes’ kraftiga, tydliga vittnesbörd, och djupt intresserad frågade han, vad han skulle göra för att bliva hans lärjunge. Johannes kände det förhållandet, att han stod i begrepp att taga sin broders hustru till äkta, medan hennes man ännu levde, och han sade Herodes oförbehållsamt, att detta ej var tillåtet. Men Herodes var ej villig att avstå från något. Han tog sin broders hustru till äkta, och påverkad av henne grep han Johannes och satte honom i fängelse, dock i den tanken, att han skulle befria honom. Medan Johannes satt inspärrad i fängelset, fick han av sina lärjungar höra om Jesu mäktiga gärningar. Han kunde ej själv lyssna till hans härliga ord, men lärjungarna berättade därom för honom och tröstade honom med, vad de hört. Genom Herodes’ hustrus inflytelse blev Johannes snart halshuggen. Jag såg, att de ringaste lärjungar, sarn följde Jesus och vora vittne till hans underverk och hörde de tröstefulla ord, som ljödo från hans läppar, voro större än Johannes döparen, d. v. s. de åtnjöto en större upphöjelse och ära och hade större glädje i livet.ADB 188.1

Johannes kom i Elias’ ande och kraft för att förkunna Jesu första ankomst. Jag blev hänvisad till de yttersta dagarna och såg, att Johannes representerade dem, som skulle gå ut i Elias’ ande och kraft för att förkunna vredens dag och Jesu andra ankomst.ADB 189.1

Då Jesus var döpt i Jordan, blev han av Anden förd ut i öknen för att frestas av djävulen. Den helige Ande hade särskilt berett honom för dessa starka frestelser. Under fyrtio dagar frestades han av satan, och under denna tid åt han ingenting. Hela hans omgivning var så obehaglig att människonaturen skulle rygga tillbaka därför. Han var på ett öde, ensligt ställe bland vilddjuren och djävulen. Guds Son blev blek och avmagrad på grund av fasta och lidande. Men vägen hade blivit honom visad, och han måste fullborda det verk, han kommit att utföra.ADB 189.2

Satan använde sig av Guds Sons lidanden och förberedde sig att anfäkta honom med mångahanda frestelser i hopp om att kunna besegra honom, som hade utblottat sig själv och blivit människa. Satan kom då med denna frestelse: “Är du Guds Son, så bjud, att dessa stenar bliva bröd.” Han försökte förmå Jesus att begagna sig av sin gudomliga makt för att därmed visa, att han var Messias. Jesus svarade honom vänligt: “Det är skrivet: Människan skall leva icke allenast av bröd utan av allt det, som utgår av Guds mun.”ADB 189.3

Satan försökte nu komma i ordstrid med Jesus om huruvida han var Guds Son. Han hänvisade till hans svaga, lidande tillstånd och påstod skrytsamt, att han var starkare än Jesus. Men de ord, som ljödo från himmelen: “Denne är min älskade Son, i vilken jag har ett gott behag”, voro nog att uppehålla Jesus under alla hans lidanden. Jag såg, att det ingalunda tillkom Jesus att överbevisa satan om sin makt eller om att han var världens Frälsare. Satan hade bevis nog för Guds Sons upphöjda ställning och makt. Hans ovillighet att underkasta sig Jesu myndighet hade utestängt honom från himmelen.ADB 190.1

För att lägga sin makt i dagen förde satan Jesus till Jerusalem och ställde honom på en av templets tinnar, där han sökte fresta honom att kasta sig ned från den svindlande höjden och därigenom bevisa, att han var Guds Son. Sabin framhöll de inspirerade orden: “Det är ju skrivet: Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.” Jesus svarade och sade till honom: “Det är ock skrivet: Du skall icke fresta Herren, din Gud.” Satan sökte förmå Jesus att missbruka sin Faders nåd och sätta sitt liv i fara, innan han fullgjort sitt verk. Han hade hoppats, att frälsningsplanen skulle slå fel; men planen var lagd på sådan grund, att han ej kunde omstörta eller rubba den.ADB 190.2

Kristus är ett föredöme för alla kristna. När de frestas eller när deras rättigheter bestridas, böra de bära det med tålamod. De böra ej mena, att de hava rätt att bedja Herren uppenbara sin makt, så att de må kunna övervinna sina fiender, såvida Gud ej på ett direkt sätt kan bliva ärad och förhärligad därigenom. Hade Jesus kastat sig ned från templets tinnar, skulle han ej därmed ha förhärligat sin Fader, då ingen mera än satan och Guds änglar varit vittne till handlingen. Det hade varit att fresta Herren att uppenbara sin makt för sin bittraste fiende; det hade varit att visa undfallenhet gent emot den, som Jesus kom för att besegra.ADB 191.1

“Åter tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade till honom: Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig. Då sade Jesus till honom: Gå bort, satan; ty det är skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.”ADB 191.2

Satan framställde världens riken för Jesus i den mest tilldragande dager. Han lovade, att om Jesus ville tillbedja honom där, skulle han avstå från sina kravatt besitta denna jorden. Om frälsningsplanen blev genomförd och Jesus dog för att återlösa människorna visste satan att hans makt skulle bliva begränsad och till sist tagas ifrån honom samt att han själv skulle bliva tillintetgjord. Därför var det hans överlagda plan att om möjligt för ,hindra fullbordandet av det stora verk, som Guds Son påbörjat. Om planen att frälsa människorna misslyckades, skulle satan få behålla det rike, han gjorde anspråk på. Och lyckades han, så smickrade han sig med, att han skulle komma att härska i strid mot himmelens Gud.ADB 192.1

Satan jublade, då Jesus avstod från sin makt och härlighet och lämnade himmelen. Han menade, att han nu hade Guds Son i sitt våld. Det heliga människoparet i Eden lät sig så lätt påverkas av frestelsen, att han även hoppades genom sin sataniska makt och list kunna bringa Guds Son på fall och därigenom rädda både sitt liv och sitt rike. Kunde han fresta Jesus att avvika från Faderns vilja, så var hans avsikt uppnådd. Men Jesus bemötte frestaren med de tillrättavisande orden: “Gå bort, satan i” Han skulle tillbedja sin Fader allena. Satan påstod, att jordens riken hörde honom till, och gjorde en antydan om att Jesus skulle slippa ifrån alla lidanden, att han ej behövde dö för att erhålla denna världens riken; ty ville han blott tillbedja satan, kunde han få alla jordens riken och uppnå den äran att härska över dem. Men Jesus lät sig ej rubbas. Han visste, att den tid skulle komma, då han genom sitt eget liv skulle återlösa riket från satan och att efter en tids förlopp skulle alla i himmelen och på jorden underkasta sig honom. Han valde ett liv i lidande och en fruktansvärd död såsom den av Fadern anvisade vägen till att kunna bliva rättmätig arvinge till jordens riken och erhålla dem som en evig egendom. Satan skulle även bliva överlämnad i hans hand för att tillintetgöras genom döden, så att han aldrig mer skulle plåga Jesus eller de heliga i härligheten där ovan.ADB 192.2