Kapitel 20—Församlingsplikter.

(»Testimonies» ’ vol. V, sid. 613—621.)VF 253.1

Hvarest Guds Ande är, där härskar saktmod, tålamod, vänlighet och långmodighet. En sann Kristi lärjunge söker att efterlikna förebilden. Han bemödar sig att göra Guds vilja på jorden, såsom den göres i himmelen. Människor, hvilkas hjärtan ännu äro befläckade med synder, kunna icke vara ifriga i att utföra goda gärningar. De hålla icke de fyra första föreskrifterna i lagen angående människans plikter mot Gud; de hålla icke heller de sex sista, som omfatta människans plikter mot sinå medmän- niskor. Deras hjärtan äro uppfyllda af själfviskhet, och de finna ständigt fel hos andra, som äro bättre än de själfva. De företaga sig ett arbete, som Gud icke gifvit dem, och lämna det värk ogjordt, som han lämnat dem att utföra, nämligen att hafva akt på sig själfva, så att ingen bitter rot må uppväxa, anstifta ofrid inom församlingen och orena den. Deras ögon speja omkring för att finna ut, om det kan finnas något orätt i andras karaktär, och likväl borde deras ögon vara riktade inåt för att pröfva och undersöka egna handlingar. Om de tömma hjärtat på det egna jaget, på afund, onda misstankar och hat, så skola de förvisso icke sätta sig på domstolen och döma andra, som i Guds ögon äro bättre än de själfva.VF 253.2

Den, som vill reformera andra, måste först reformera sig själf. Han måste äga sin Mästares sinnelag och liksom han vara villig att tåla förebråelser och öfva själfförnekelse. I jämförelse med en enda själs värde sjunker världen samman till ett intet. Begäret att utöfva makt, att härska öfver Herrens arfvedel, har, när den omhuldas, själars förlust till följd. Själar, som i sanning älska Jesus, böra trakta efter att rätta sitt eget lif efter föredömet och att i hans Ande arbeta för andras räddning.VF 254.1

Kristus lämnade den himmelska konungatronen och kom ned till denna jord för att åt sig vinna människan och göra hennes eviga räddning viss. I människans ställe led han syndens skräck och skam samt dog för att befria henne. Inför det oändliga pris, som betaides för människans återlösning, borde ingen, som bekänner Kristi namn, våga att likgiltigt behandla en af hans ringaste. Hur sorgfälligt borde icke bröder och systrar inom församlingen aktgifva på hvarje ord och handling, så att de icke skada oljan och vinet! Hur tålmodigt, vänligt och kärleksfullt borde de icke handla mot den, som blifvit köpt med Kristi blod! Hur troget och allvarligt borde de icke arbeta på att upprätta de klenmodiga och misströstande! Hur kärleksfullt borde de icke behandla dem, som söka lyda sanningen och som icke hafva någon uppmuntran i sina hem, utan ständigt måste inandas otrons och mörkrets luft!VF 254.2