För den ödmjuka, troende själen är Guds hus himmelens port. Lofsången, bönen, orden, som talas af Kristi ställföreträdare, äro de medel Gud förordnat till beredandet af ett folk för församlingen därofvan, för den upphöjda gudstjänst, hvari intet orent kan ingå. Af den helighet, som var förbunden med den jordiska helgedomen, böra de kristna lära, huru de böra betrakta den plats, där Herren möter sitt folk. Angående gudstjänsten har mycket förändrat sig i folkets bruk och vanor, men ingalunda till det bättre, utan till det sämre. De kostbara, heliga ting, som förbinda oss med Gud, förlora hastigt sitt inflytande på människornas sinnen och hjärtan och blifva aktade som vanliga ting. Den vördnad, som folket fordom hade för helgedomen, där man mötte Gud, är längesedan försvunnen. Gud gaf emellertid själf anvisningar för sin tjänst och upphöjde den öfver allt förgängligt.VF 199.2

Hemmet är familjens helgedom och kammaren eller skogen den mest ensliga plats för personlig andakt; men platsen för gudstjänst är församlingens helgedom. Det borde finnas regler angående tiden, platsen och sättet för gudstjänsten. Intet, som är heligt, intet, som tillhör gudstjänsten, borde behandlas tanklöst eller likgiltigt. För att människor på bästa sätt må kunna frambära Guds pris, må deras sam-manslutning vara sådan, att i deras sinnen det heliga skiljes från det alldagliga. Upphöjda åsikter, ädla tankar och sträfvanden hafva de själar, hvilka öfva ett umgänge, som skärper tankarna rörande gudomliga ting. Lyckliga äro de, som hafva en helgedom, vare sig präktig eller ringa, i staden eller bland bärgens skrofliga klippor, i den lägsta hydda eller i ödemarken. Om den är det bästa de kunna åstad-komma för sin Mästare, så skall han genom sin närvaro helga platsen och denna blifva helig för härskarornas Herre.VF 200.1

När de tillbedjande beträda församlingsplatsen, böra de göra detta på ett passande sätt och lugnt begifva sig till sina platser. Om en kakelugn finnes i rummet, passar det sig icke att på ett vårdslöst sätt församla sig omkring den. Samtal, hviskningar och skratt borde aldrig tålas i Guds hus, hvarken före eller efter gudstjänsten. Innerlig och sann gudsfruktan bör känneteckna den, som tillbeder Gud. Om någon måste vänta några ögonblick, innan gudstjänsten tar sin början, så må han genom stilla betraktelse ådagalägga andaktens sanna anda, i det han upplyfter sitt hjärta i bön till Gud, så att det talade ordet må blifva till särskild välsignelse på hans hjärta och så att han må blifva i stånd att omvända och rädda andra själar. Han bör betänka, att himmelska sändebud befinna sig i huset. Alla förlora vi genom vår oro många stunder af härligt umgänge med Gud, i det vi icke beakta ögonblicken för betraktelse och bön. Vi behöfva ofta betrakta vårt andliga tillstånd, och hjärta och sinne måste dragas mot rättfärdighetens sol. Om människorna, när de inkomma i Guds hus, hade en sann vördnad för Herren och städse besinnade, att de befinna sig i hans närvaro, skulle själfva tystnaden vara en ljuf vältalighet. Hviskningar, skratt och tal, som på en vanlig plats icke skulle innebära något orätt, borde aldrig äga rum i det hus, där Herren tillbedes. Sinnet borde förberedas att höra Guds ord, på det att detta måtte kunna utöfva sitt inflytande och sin makt på hjärtat.VF 200.2

Predikanten borde med allvarlig, högtidlig uppsyn inträda i Guds hus. Så snart han nått talarstolen, bör han knäböja i stilla bön och allvarligt bedja Gud om hans hjälp. Hvilket intryck skall icke detta göra! Det skall åstadkomma allvar och vördnad hos folket. Predikanten samtalar med Gud; han anbefaller sig åt Gud, innan han vågar att träda inför folket. Högtidligt allvar hvilar öfver alla, och Guds änglar äro mycket nära. Enhvar bland de församlade, som fruktar Gud, bör med nedböjdt hufvud förena sig med predikanten i stilla bön, på det att Gud må ära mötet med sin närvaro och förläna kraft åt den af mänskliga läppar uttalade sanningen, När mötet öppnas med bön, bör hvarje knä böja sig i den Heliges närvaro, och hvarje hjärta bör i stilla vördnad upplyfta sig till Gud. Trogna tillbedjares böner skola blifva hörda, och Guds ords predikan skall hafva framgång. En af de hufvudsakligaste orsakerna till att predikan icke åstadkommer mera godt är den likgiltiga hållningen hos dem, som tillbedja i Guds hus. En sång, som i klara, tydliga ord kommer ur många hjärtan, är ett af Guds medel i själaräddningens värk. Under hela gudstjänsten bör härska högtidligt allvar och sann andakt, som om man befunne sig i den synliga närvaron af mötets Herre.VF 201.1

Då ordet talas, borden I, kära syskon, betänka, att I lyssnen till Guds röst genom hans tillförordnade tjänare. Lyssnen med uppmärksamhet! Sofven icke ett enda ögonblick, ty måhända förloren I därunder just de ord, som I mest behöfven — ord, som måhända, om I gifvit akt på dem, skulle bevarat edra fötter från att beträda falska vägar. Satan och hans änglar bemöda sig att taga edra sinnen och tankar i anspråk, så att I icke mån höra förmaningarna och varningarna, eller så att om I hören dem, de icke må göra något intryck på hjärtat och icke omdana lefvernet. Stundom tager ett litet barn åhörarnas uppmärksamhet så i anspråk, att den dyrbara säden icke faller i god jordmån för att bära frukt. Ofta visa unga personer så ringa vördnad för Guds hus och gudstjänsten, att de oupphörligt samtala under denna. Kunde dessa varseblifva Guds änglar, som blicka ned på dem och uppteckna deras handlingar, så skulle de uppfyllas af blygsel och afsky för sig själfva. Gud fordrar uppmärksamma åhörare. Medan människan sof, kom satan och sådde ogräs.VF 202.1

När välsignelsen blifvit uttalad, böra alla ännu förhålla sig lugna, så att de icke må förlora Kristi frid. Alla böra utan trängsel eller högljudt samtal begifva sig ut, kännande, att de befinna sig i Guds närhet, att hans öga hvilar på dem och att de måste handla liksom i hans synliga närvaro. Inga grupper böra samla sig i sidogångarna för att hälsa på eller prata med hvarandra och därigenom spärra vägen, så att andra icke kunna komma ut. Kyrkans område bör beträdas med helig vördnad. Den är icke afsedd till att där träffa gamla vänner, för att utbyta alldagliga tankar eller för att afhandla världsliga affärsangelägenheter. Detta bör ske utom gudshuset. Gud och änglarna hafva redan alltför ofta blifvit vanärade genom vårdslöst, högljudt skratt och trampande af fötter.VF 203.1

I föräldrar, höjen kristendomens standar i edra barns sinnen; varen dem behjälpliga i att upptaga Kristus i sin erfarenhet; lären dem att hysa den största vördnad för Guds hus, så att, då de beträda dess område, deras hjärtan äro ödmjuka och de sysselsätta sig med sådana tankar, som dessa: »Gud är här; detta är hans hus. Jag måste hafva rena tankar och de heligaste bevekelsegrunder. Jag får icke hysa stolthet, afund, onda tankar, hat eller bedrägeri i mitt hjärta; ty jag kommer i den helige Gudens närvaro. Detta är den plats, där Gud församlar sig med sitt folk och välsignar det. Den höge och helige, som bebor evigheten, blickar ned på mig, utforskar mitt hjärta och känner mitt lifs hemligaste tankar och handlingar.»VF 203.2

Kära syskon, viljen I icke en smula betänka detta och pröfva eder, huru I uppfören eder i Guds hus och hvilka ansträngningar I gören för att genom ord och exempel uppväcka vördnad därför hos edra barn? I ställen stora fordringar på predikanten och gören honom ansvarig för edra barns själar, men I kännen icke edert eget ansvar såsom föräldrar och uppfostrare, så att I i likhet med Abraham bjuden eder familj att hålla Herrens förordningar. Edra söner och döttrar hafva genom edert eget exempel och edra slappa föreskrifter blifvit fördärfvade, och likväl vänten I, trots denna brist på huslig uppfostran, att edra predikanter skola motarbeta edert dagliga arbete och fullbringa det underbara värket att utbilda deras hjärtan och deras lif, så att de blifva dygdiga och gudfruktiga. När predikanten gjort för församlingen allt, hvad han genom trogna, kärleksfulla varnfngar, tålig uppfostran och innerliga förböner kunnat göra till att förbättra och rädda själar och likväl icke har någon framgång, så tadlas han ofta af föräldrarna, emedan deras barn icke äro omvända, fastän detta måhända endast beror på föräldrarnas egen försummelse. Skulden ligger hos föräldrarna. Vilja dessa upptaga det arbete, som blifvit dem anförtrodt, och troget utföra detsamma? Vilja de gå i spetsen och värka i all ödmjukhet, tålamod och uthållighet, på det att de själfva må uppnå det höga målet och föra sina barn med sig? Intet under, att yåra församlingar äro så svaga och inom sig sakna den djupa, allvarliga gudsfruktan, som de borde hafva. Våra nuvarande vanor och bruk, som vanära Gud och som ställa det heliga och himmelska i jämbredd med det jordiska, vittna emot oss. Vi hafva en dyrbar, pröfvande, helgande sanning, och om våra vanor och handlingar icke öfverensstämma med densamma, så synda vi mot det heliga ljuset och äro skyldiga i förhållande därtill. På Guds stora dag skall det varda drägligare för hedningarna än för oss.VF 204.1

Ett mycket större värk kunde utföras för att utbreda sanningens ljus, än nu är fallet. Gud väntar af oss, att vi bära mycken frukt. Han fordrar af hvarje församlingsmedlem större trohet, mera ifver, kärlek och allvarligare ansträngningar för deras grannar och för sådana, som äro utan Kristus i världen. Föräldrar måste börja sitt värk enligt en hög plan. Alla, som bära Kristi namn, måste ikläda sig hela vapenrustningen och söka bedja, varna och vinna själar. För så många du kan att lyssna till sanningen i Guds hus. Vi måste vara mycket ifrigare att bevara själar från fördärfvet.VF 205.1

Det är endast alltför sannt, att vördnaden för Guds hus nästan utslocknat. Heliga ting och platser betraktas icke längre såsom sådana; det heliga och upphöjda uppskattas icke. Är detta icke en följd af bristen på allvarlig gudsfruktan i våra familjer? Sker detta icke, emedan religionens höga begrepp trampas i stoftet? Gud gaf fordom sitt folk fullkomliga och noggranna ordningsregler. Har hans karaktär förändrat sig? Är han icke den store, mäktige Guden, som härskar öfver alla himlar? Skulle det icke vara godt för oss att ofta läsa de befallningar, som Gud själf gaf israeliterna, på det att vi, som hafva sanningens härliga ljus, måtte efterfölja deras exempel i att hålla Guds hus heligt? Vi hafva all orsak att under gudstjänsten vara brinnande och hängifna i anden. Ja, vi hafva större orsak än judarna att vara andäktiga och vördnadsfulla i vår gudstjänst. Men en fiende arbetar på att tillintetgöra vår tro på gudstjänstens helighet.VF 205.2

På den plats, som blifvit invigd åt Gud, borde inga världsliga affärer bedrifvas. Om barn samlas till gudstjänst i ett rum, som under veckan blifvit användt som skoleller förrådsrum, är det endast mänskligt, om tankar angående deras läxor och sådana händelser, som ägt rum under veckan, blanda sig in i deras andäktiga tankar. Ungdomens uppfostran och utbildning borde vara sådan, att heliga ting upphöjas och den sanna andakten i Guds hus uppmuntras. Många, som bekänna sig vara barn till den himmelske Konungen, uppskatta icke tillräckligt de eviga tingens helighet. Nästan alla behöfva undervisning om hur de skola uppföra sig i Guds hus. Föräldrar borde icke endast lära, utan äfven befalla sina barn att beträda helgedomen med lugn och vördnad.VF 206.1

Den moraliska känslan hos tillbedjarne i Guds helgedom måste förädlas, renas och helgas. Denna sak har blifvit på ett sorgligt sätt försummad. Betydelsen af denna sak har blifvit förbisedd, och till följd häraf hafva oordning och vanvördnad blifvit förhärskande, hvarigenom Gud vanäras. När försam lingens ledare, predikanter och folk, fäder och mödrar sakna upphöjda åsikter i denna sak, hvad kan man då vänta af oerfarna barn? Man finner dem ofta tillsamman i grupper, skilda från föräldrarna, som borde hafva uppsikt öfver dem. Icke desto mindre befinna de sig i Guds närvaro, och hans öga blickar ned på dem. Men de äro ytliga och tanklösa, de hviska och skratta, äro likgiltiga, vanvördiga och ouppmärksamma. De blifva sällan undervisade om, att predikanten är Guds sändebud, att det budskap han bringar är ett af Gud förordnadt medel till själars frälsning och att det för alla, som höra det, skall blifva antingen en lifvets lukt till lifs eller en dödens lukt till döds.VF 206.2

Ungdomens veka och mottagliga sinnen uppskatta Guds tjänares arbete just i samma grad, som föräldrarna göra det. Många familjehufvuden kritisera predikan hemma, i det de antaga en del och förkasta annat. På detta sätt blir Guds budskap till människorna kritiseradt, ifrågasatt och lättfärdigt behandladt. Hvilket inflytande dessa likgiltiga, vanvördiga anmärkningar utöfva på ungdomen, skola himmelens böcker allena uppenbara. Barn märka och förstå sådana ting mycket fortare, än föräldrarna kunna tänka. Deras moraliska känsla blir förvänd, något, som tiden aldrig åter kan godtgöra. Föräldrarna klaga öfver sina barns hårdhjärtenhet och den svårighet de hafva att förmå dem att efterkomma Guds fordringar. Men himmelens böcker innehålla den sanna orsaken. Föräldrarna själfva äro oomvända. De äro icke i harmoni med det himmelska värket. Deras låga begrepp om predikoämbetets helighet inväfves i deras barns uppfostran. Det kan ifrågasättas, om någon, som åratal igenom befunnit sig under det skadliga inflytandet af en sådan uppfostran i hemmet, någonsin kan hafva sann vördnad och aktning för Guds predikoämbete och för de värktyg han förordnat till själars räddning. Dessa ting böra omtalas med vördnad i väl valda ord och med finkänslighet, så att alla, med hvilka vi komma i beröring, förstå, att vi antaga Guds tjänares budskap såsom ett budskap från Gud själf.VF 207.1

I föräldrar, varen försiktiga med hänsyn till hvilket exempel och hvilka begrepp I gifven edra barn. Deras sinnen äro mjuka och taga lätt intryck. Skulle t. ex. predikanten hvad gudstjänsten angår hafva någon ofullkomlighet, så akten eder för att tala däröfver. Talen endast om det goda, som han gör, om de goda tankar, som han framställer och som I bören antaga, emedan de komma från Guds redskap. Det är lätt att förstå, hvarför det predikade ordet gör så föga intryck på barnen och hvarför de hafva så ringa vördnad för Guds hus. Deras uppfostran har i detta afseende varit bristfällig. Deras föräldrar behöfva dagligen en innerligare gemenskap med Gud. Föräldrarnas idéer måste renas och förädlas, deras läppar måste beröras med ett glödande kol från altaret, så skola deras vanor och handlingar inom det egna hemmet göra ett godt intryck på deras barns sinnen och karaktär. Den religiösa ståndpunkten skall då höjas. Sådana föräldrar skola utföra ett stort värk för Gud. Det jordiska och sinnliga skall alltmer försvinna, och deras hem skall blifva alltmera renadt och förädladt. Lifvet skall beklädas med en högtidlighet, sådan som knappast låter sig tänkas. Ingenting skall aktas ringa, som tjänar till Guds tjänst och tillbedjan.VF 208.1

Det smärtar mig ofta, då jag träder in i Guds hus och ser den oordentliga dräkt, som bäres både af män och kvinnor. Om dessa människors hjärtan och karaktär skulle betecknas genom deras yttre, så skulle säkerligen ingenting himmelskt finnas hos dem. De hafva intet begrepp om ordning, renlighet och sådant uppförande, som Gud fordrar af alla, hvilka komma i hans närvaro för att tillbedja honom. Hvilket intryck göra icke dessa ting på de icke troende och på ungdomen, som genast är beredd att hastigt och skarpsinnigt draga sina slutsatser!VF 209.1

I mångas sinnen äro heliga tankar icke mer förbundna med Guds hus än med hvarje annan plats. Många inträda i Guds hus med hatten på hufvudet och med osnygg, oordentlig klädedräkt. Dessa betänka icke, att de gå att sammanträffa med Gud och med heliga änglar. I detta hänseende borde en fullständig förändring äga rum i våra församlingar. Äfven predikanterna måste vidga sina begrepp och hafva större finkänslighet i denna sak. Detta är en del af värket, som blifvit mycket försummad. På grund af visad vanvördnad i uppträdande och klädsel samt till följd af bristen på andäktig stämning har Gud ofta vändt sig bort från dem, som kommit tillsammans för att tillbedja honom.VF 209.2

Alla borde undervisas om att i sin klädsel vara nätta, rena och ordentliga, men de borde icke hem- falla åt detta yttre prydande, som är fullkomligt opassande för Guds hus. Intet prål med kläder borde äga rum, ty detta stärker endast vanvördnaden. Ganska ofta drages folkets uppmärksamket till det ena eller andra fina klädesplagget, och på detta sätt intränga tankar, som aldrig borde få rum i de tillbedjandes hjärtan. Gud allena bör taga tankarna i anspråk och vara föremålet för tillbedjan; allt, som vänder tankarna bort från denna högtidliga, heliga tjänst, är en förolämpning mot honom. Smyckandet med rosetter, band och fjädrar samt guldoch silfverprydnader är ett slags afgudatjänst och är helt och hållet opassande för den heliga gudstjänst, där hvarje tillbedjares öga ensamt bör vara riktadt på Guds förhärligande. Klädnaden bör noga rätta sig efter bibelns föreskrifter. Modet är den gudinna, som behärskar världen och som ofta äfven smyger sig in i församlingen.VF 209.3

Församlingen borde göra Guds ord till rättesnöre i denna sak, och föräldrar borde förståndigt öfverväga den. Nör de märka, att deras barn äro böjda för att följa världsliga moder, skulle de handla liksom Abraham och beslutsamt befalla sitt hus efter sig. I stället för att bringa barnen i förbindelse med världen, böra föräldrarna föra dem till Gud. Ingen själ borde vanhelga Guds helgedom genom uppseendeväckande klädnad. Gud och änglarna äro där.VF 210.1

Den Helige i Israel har sagt genom sin apostel: »Hvilkas prydnad icke vare den yttre, af hårflätor och guldsmycken eller klädedräkter, utan hjärtats fördolda människa, med den saktmodige och stilla andens oförgängliga väsende, som är kostbart inför Gud.»VF 210.2

Om en församling grundas och icke undervisas i denna punkt, har predikanten försummat sin plikt och skall inför Gud aflägga räkenskap för dessa ting, som han tillåtit frodas. Om medlemmarna icke bibringas riktiga begrepp om den sanna gudstjänsten och om sann vördnad, så blifva de alltmera böjda för att ställa det heliga och eviga på samma trappsteg som det alldagliga, och de, som bekänna sanningen, blifva sålunda en förolämpning mot Gud och en skam för religionen. Med sina falska, outvecklade begrepp skola de aldrig blifva i stånd att uppskatta en ren och helig himmel, och ej heller skola de vara förberedda på att förena sig med dem, som tillbedja i himmelens boningar, där allt är renhet och fullkomlighet och där hvarje väsen hyser fullkomlig vördnad för Gud och hans helighet.VF 211.1

Paulus beskrifver Guds sändebuds värk sålunda, att genom detsamma hvarje människa skall framställas fullkomlig i Kristus Jesus. De, som antaga den himmelska sanningen, böra genom densamma blifva renade, förädlade och helgade. Det fordras visserligen många ansträngningar för att uppnå Guds måttstock. De ojämna stenarna, huggna ur stenbrottet, måste mejslas, deras skrofliga ytor måste slipas. Denna tidsålder utmärker sig för sitt ytliga arbete, sina lätta åskådningar, sin prålande helighet, vida skild från den karaktärens måttstock, som Gud uppställt. Alla genvägar, alla återvändsgränder, alla läror, som icke uppställa Guds lag till rättesnöre för en kristlig karak tär, äro falska. Karaktärens fulländande fordrar ett lifslångt arbete, oupphinneligt för dem, som icke äro villiga att på det af Gud förordnade sättet så småningom och med möda sträfva därefter. Vi få icke begå något misstag i detta afseende, utan vi måste dag för dag växa upp till Kristus, som är det lefvande hufvudet.VF 211.2

Kapitel 15—Sparsamhet i missionsvärket.

Kapitel 17—Dopet.