Medan Esaias ännu var en ung man, kallades han under svåra och nedslående omständigheter till det profetiska ämbetet. Fördärf hotade hans land. Det judiska folket hade genom sin öfverträdelse af den gudomliga lagen förvärkat Jehovas beskydd, och de assyriska härarna stodo i begrepp att rycka fram mot konungariket Juda. Det värsta var emellertid icke faran för deras fiender. Guds tjänare trycktes i all synnerhet af folkets ondska. Genom sitt affall och sin upproriskhet utmanade de Guds straffdomar. Den ungdomlige profeten kallades till att bringa dem ett varningens budskap, och han visste, att han skulle möta hårdnackadt motstånd. Han darrade, då han såg på sig själf och då han tänkte på det folks halsstarrighet och otro, för hvilket han skulle arbeta. Hans uppgift tycktes honom nästan hopplös. Skulle han i förtviflan uppgifva sin mission och öfverlämna Israel ostörd åt afguderiet? Skulle Nineves gudar behärska jorden, himlens Gud till trots?VF 112.2

Sådana tankar rörde sig i hans sinne, då han stod i det heliga tämplets pelargång. Plötsligt tycktes porten öppnas och tämplets inre förlåt upplyftas eller skjutas åt sidan, och det tillstaddes honom att se in i det allraheligaste, hvilket icke fick trampas ens af profetens fötter. Då uppsteg för honom en syn: Han såg »Herren sitta på en stor och hög tron, och hans släp uppfyllde tämplet». På hvarje sida om tronen stodo serafer, hvardera med sex vingar. »Med två betäckte de sina ansikten, och med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.» I högtidlig tillbedjan upplyfte dessa tjänande änglar sina röster och utropade: »Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full af hans härlighet. Och trösklarnas underlag skakades af den ropandes röst, och huset uppfylldes af rök.»VF 112.3

Ännu aldrig förut hade Esaias så fullständigt fattat Jehovas storhet eller hans fullkomliga helighet, och han kände, att han i sin mänskliga svaghet och ovärdighet måste omkomma i Guds närvaro.»Ve mig»’ utropade han, »jag är förlorad, emedan jag är en man med orena läppar, och jag bor ibland ett folk med orena läppar; ty mina ögon hafva sett Konungen, Herren Sebaot.» Men en seraf kom till honom för att förbereda honom på hans stora mission. Med ett glödande kol från altaret vidrörde han hans läppar, sägande: »Si, detta har rört vid dina läppar, och din skuld är viken ifrån dig, och din synd är försonad.» Och då han hörde Guds röst, som sade: »Hvem skall jag sända, och hvem vill vara vårt budskap?» svarade Esaias med heligt förtroende: »Här är jag; sänd mig!» Om också jordiska makter uppreste sig mot Jerusalem, om också Esaias hade att kämpa mot hinder och motstånd — han hade dock sett Konungen, Herren Sebaot. Han hade. hört serafernas lofsång: »Hela jorden är full af hans här- lighet», och profeten var stålsatt för det värk, som låg framför honom. Minnet af denna syn följde honom genom hans långa och svåra mission.VF 113.1

Hesekiel, den sörjande, landsflyktige profeten i Kaldeernas land, benådades med en syn, som skulle framställa samma läxa om tro på Israels mäktige Gud. Då han befann sig på älfven Kebars strand, tycktes ett stormväder komma från norr och »ett stort moln med eldflammor, som korsade hvarandra och kastade sitt sken åt alla sidor, och midt i elden syntes något, som liknade glödande malm». Hjul af egendomligt utseende, så att det ena tycktes genomskära det andra, kringfördes af fyra djur. Högt öfver allt detta »var såsom af safirsten liknelsen af en tron och ofvanpå den tronen liknelsen af en man, som satt däruppå». »Och till utseende voro djuren såsom glödande kol, brinnande såsom facklor; elden lopp mellan djuren och kastade sitt sken, och ifrån elden utgick blixt.» »Och de hade människohänder under sina vingar.»VF 114.1

Hjulen voro så invecklade i hvarandra, att det tycktes Hesekiel vid första anblicken, som om allt vore förvirring. Men när de rörde sig, gick allt med underbar noggrannhet och i fullkomlig harmoni. Himmelska väsen pådrefvo dessa hjul, och upphöjd öfver allt satt den Evige på den härliga tronen af safir, medan en rägnbåge såsom tecken på nåd och kärlek omgaf tronen. Då Hesekiel, öfverväldigad af synens förfärande härlighet, nedföll på sitt ansikte, bjöd honom en stämma att stå upp och lyssna till Herrens ord. Då gafs honom ett varningens budskap för Israel. Denna syn gafs åt Hesekiel i en tid, då hans sinne var uppfylldt af dystra aningar. Han såg sina fäders land ligga förödt. Staden, som fordom var full af folk, hade inga invånare mer. Glädjens och lofsångens röst hördes icke mera inom dess murar. Profeten själf var en främling i ett främmande land, hvarest gränslös äregirighet och förfärande grymhet rådde. Hvad han såg af mänsklig tyranni och orätt-visa nedtyngde hans själ, och han klagade bittert dag och natt. Men de härliga sinnebilder, som framställdes för honom vid älfven Kebar, uppenbarade för honom en allhärskande makt, mäktigare än jordiska härskares. Öfver Assyriens och Babyloniens stolte och grymme monark tronade nådens och san-ningens Gud.VF 114.2

Sammanställningen af hjulen, som i början tycktes profeten vara endast förvirring, stod under ledning af en gudomlig hand. Det uppenbarades för honom, att Guds Ande, som satte i gång och styrde dessa hjul, frambragte harmoni ur förvirringen. På samma sätt stod också hela världen under hans herravälde, myriader heliga väsen voro på hans ord beredda att öfvervinna onda människors makt och list samt bringa godt åt hans trogna.VF 115.1

Då Gud stod i begrepp att för den älskade Johannes afslöja sin församlings tillkommande historia, gaf han honom äfven sin försäkran om Frälsarens deltagande och omsorg för sitt folk. Han visade honom en, »som var lik en människoson», vandrande bland ljusstakarna, som framställa de sju församlingarna. När för Johannes visades församlingens sista stora strider med jordiska makter, tilläts honom äfven att skåda de trognas slutliga seger och förlossning. Han såg, att församlingen bragtes i dödlig strid med vilddjuret och dess bild och att tillbedjan af vilddjuret vid dödsstraff framtvingades. Men när han blickade bort öfver kampens rök och larm, såg han en skara stå med Lammet på Sions bärg, och denna skara hade i stället för vilddjurets tecken »dess Faders namn skrifvet på sina pannor». Och åter såg han dem, »som hade vunnit seger öfver vilddjuret och öfver dess bild och öfver dess namns tal, stå på glashafvet, hållande Guds harpor. Och de sjöngo Moses’, Guds tjänares, sång och Lammets sång.»VF 115.2

Dessa texter borde tjäna till vår nytta. Vi måste sätta vår tro till Gud, tills vi stå just inför den tid, då människornas själar skola pröfvas. Kristus uppräknade på Oljebärget de förskräckliga straffdomar, som skulle föregå hans andra tillkommelse: »I skolen få höra krig och rykten om krig.» »Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall vara hungersnöd och farsoter och jordbäfningar på den ena orten efter den andra. Men allt detta är begynnelsen till födslosmärtor.» Medan dessa profetior delvis uppfylldes vid Jerusalems förstöring, hafva de dock mera direkt afseende på de sista dagarna.VF 116.1

Vi stå på tröskeln till stora och allvarliga händelser. Profetian går raskt i fullbordan. Herren står för dörren. Snart öppnar sig framför oss en period af öfverväldigande intresse för alla lefvande. Det förgångnas stridsfrågor skola snart lefva upp, och nya stridsfrågor skola uppstå. Ännu kan man icke ens drömma om de händelser, som skola tilldraga sig i vår värld. Satan arbetar genom mänskliga värktyg. De, som bemöda sig att ändra författningen och införa en lag, som framtvingar iakttagandet af söndagen, inse föga följderna häraf. Vi stå just inför en kritisk vändpunkt.VF 116.2

Men Guds tjänare skola i detta stora trångmål icke förlita på sig själfva. Vi se i de syner, som gåfvos åt Esaias, Hesekiel och Johannes, hur nära himlen står i förbindelse med de händelser, som äga rum på jorden, och huru stor omsorg Gud har om sina trogna undersåtar. Världen är ingalunda utan härskare. Programmet för de kommande händelserna ligger i Herrens händer. Himlens Majestät har såväl nationernas öden som församlingens angelägenheter under sin ledning.VF 117.1

Vi göra oss allesamman för mycken möda, bekymmer och oro i Guds värk. Dödliga människor kunna icke bära ansvarets börda. Vi måste förtrösta på Gud, tro på honom och gå framåt. Den aldrig tröttande vaksamheten hos de himmelska budbärarna och deras oupphörliga bemödanden att tjäna de jordiska väsendena visa oss, hur Guds hand leder det ena hjulet i det andra. Den gudomlige läraren säger till hvarje arbetare, liksom han fordom sade till Cyrus: »Jag omgjordade dig, då du ännu icke kände mig.»VF 117.2

I Hesekiels syn hade Gud sin hand under kerubernas vingar. Detta skall lära hans tjänare, att det gifves en gudomlig kraft, som gifver dem framgång. Han vill arbeta med dem, då de bortlägga orenlig- heten och blifva rena till hjärta och lefverne. Det klara ljus, som med blixtens hastighet går fram och tillbaka under djuren, förebildar den hastighet, med hvilken detta värk ändtligen skall komma till fulländning. Han, som icke slumrar, som beständigt arbetar på uppfyllandet af sina planer, kan på ett harmoniskt sätt föra sitt stora värk framåt. Sådant, som synes det jordiska förståndet oklart och inveckladt, kan Herrens hand hålla i fullkomlig ordning. Han kan finna medel och vägar till att genomkorsa gudlösa människors afsikter, han kan göra deras rådslag om intet, som anstifta olycka mot hans folk.VF 117.3

Syskon, det är icke tid för klagan och modlöshet, icke tid att hysa tvifvel och otro. Kristus är nu icke en Frälsare liggande i Josefs nya graf, som var tillsluten med en sten och förseglad med det romerska sigillet. Vi hafva en uppstånden Frälsare. Han är Konungen, härskarornas Herre; han sitter mellan keruberna; och midt under nationernas strid och kamp beskyddar han sitt folk. Han, som härskar i himlen, är vår Frälsare. Han afväger hvarje pröfning. Han bevakar elden i den ugn, i hvilken hvarje själ måste pröfvas. Då konungarnas fästningar kastas öfver ända och den gudomliga vredens pilar genomborra Guds fienders hjärtan, skall hans folk hvila säkert i sin Herres händer.VF 118.1

Kapitel 7—Herrens dag är för handen.

Kapitel 9—Organisation.