Tvifvel på vittnesbörden.

Det är satans plan att försvaga Guds folks tro på vittnesbörden. Satan vet, hur han skall utföra sina angrepp. Han invärkar på själarna för att uppväcka misstro och missnöje med ledarna af värket. Först och främst sättas gåfvorna i tvifvelsmål, och sedan hafva de naturligtvis ringa värde, hvarför lärdomarna, som gifvits genom synerna, missaktas. Sedan följer tvifvel på de väsentligaste punkterna af vår tro, vår ställnings pelare, därefter tvifvel på den heliga skrift själf, och så går det allt djupare nedåt i fördärfvet. Om vittnesbörden, som en gång blifvit trodda, betviflas och uppgifvas, så vet satan, att de förförda icke blifva stående därvid, och han fördubblar sina ansträngningar, till dess han störtat dem i öppet uppror, som är obotligt och slutar med undergång. Genom att lämna plats för tvifvel och otro angående Guds värk och genom att nära känslor af misstro och ond misstänksamhet bereda de sig själfva för fullständig villfarelse. De hysa bittra känslor mot dem, som våga att tala om deras fel och bestraffa deras synder.VF 27.2

Ett vittnesbörd för vissa unga personer, utgifvet först 1880, säger angående denna punkt följande: »Den redan härskande tvifvelsjukan angående Guds Andes vittnesbörd tilltager alltjämt, och dessa unga personer uppmuntra de tviflande spörsmålen och invändningarna i stället för att skjuta undan dem, emedan de ingenting veta om vittnesbördens ande, makt och kraft.»VF 28.1

Det visades mig, att många besitta så ringa andlighet, att de förstå hvarken vittnesbördens värde eller deras rätta ändamål. De tala lättfärdigt om vittnesbörden, som äro gifna till Guds folks bästa; de sitta till doms öfver dem efter sina egna åsikter och kritisera det ena och det andra. De borde hellre hafva lagt sin hand på munnen och kastat sig ned i stoftet, ty de kunde icke uppskatta vittnesbördens ande, emedan de kände så litet af Guds Ande.VF 28.2

Det finnes några i N., som aldrig fullständigt underkastat sig tillrättavisningen. De hafva slagit in på en väg efter sitt eget val. De hafva alltid mer eller mindre utöfvat inflytande mot dem, som försvarat det rätta och bestraffat det onda. Dessa personers inflytande på andra, som där komma i beröring med dem, är mycket dåligt. De fylla dessa nykomlingars sinnen med frågor och tvifvel angående Guds Andes vittnesbörd. De tolka vittnesbörden falskt, och i stället för att leda själar till att helga sig åt Gud och att lyssna till församlingens röst lära de dem att vara oafhängiga och icke fråga efter andras mening och omdöme. Dessa personers inflytande har värkat i stillhet. Många äro ovetande om den skada de göra, men själfva ohelgade, stolta och upproriska, föra de också andra in på den falska vägen. En giftig atmosfär utgår från dessa ohelgade personer. Själars blod låder vid deras kläder, och Kristus skall på domens dag säga till dem: »Gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.» De skola blifva bestörta. Deras föregifna kristendom var en villa, ett bedrägeri. Några uttala som sin åsikt, att syster Whites vittnesbörd icke äro tillförlitliga. Detta är just hvad många ohelgade önska. De bestraffande vittnesbörden hafva lagt band på deras fåfänga och stolthet. Om de vågade, skulle de hafva drifvit modesjukan och stoltheten till det yttersta. Gud vill gifva alla sådana tillfälle att pröfva sig själfva och utveckla sin sanna karaktär.VF 29.1

Jag såg, att orsaken, hvarför mina syner under sista tiden icke varit flera, är den, att de icke blifvit uppskattade af församlingen. Denna har nästan förlorat sitt andliga lif och sin tro, och förmaningar och varningar hafva endast gjort föga intryck. Många, som bekänt sig tro på dem, hafva icke beaktat dem.VF 30.1

Om I förloren förtroendet för vittnesbörden, skolen I också blifva främmande för bibelsanningen. Jag har fruktat, att många skola intaga en frågande, tviflande ställning, och i min smärta för edra själar önskar jag varna eder. Huru många skola beakta varningen? Nu hållen I väl jast vid vittnesbörden. Men skulle ett sådant korsa er väg, rättande edra fel, skullen I då känna fullkomlig frihet att antaga eller förkasta en del eller det hela? Det, som I ären benägna att sist antaga, är just det, som är nödvändigast.VF 30.2

Mina bröder, akten eder för ett ondt och otroget hjärta. Guds ord är enkelt och klart i all sin korthet. Det strider mot eder själfviska efterlåtenhet. Därför lyden I det icke. Hans Andes vittnesbörd riktar eder uppmärksamhet på skriften, uppenbarar edra karaktärsfel och bestraffar edra synder. Därför akten I dem icke. För att rättfärdiga eder köttsliga, maklighetsälskande vandel börjen I tvifla på att vittnesbörden äro från Gud. Om I haden velat lyda deras lärdomar, skullen I hafva blifvit öfvertygade om deras gudomliga ursprung. Kommen i håg, att eder otro icke upphäfver deras sannfärdighet. Om de äro af Gud, skola de bestå.VF 30.3

Jag blef visad, att otro gent emot de varnande, uppmuntrande och manande vittnesbörden förjagar ljuset från Guds folk. Otron tillsluter deras ögon, så att de äro i okunnighet om sin rätta ställning. De tro icke, att Guds Andes bestraffande vittnesbörd är erforderligt eller gäller dem. Sådana personer äro i största behof af Guds nåd och andlig urskillningsförmåga, för att de må upptäcka sin brist på andlig kunskap.VF 31.1

Många, som afvikit från sanningen, angifva som grund härför, att de icke hafva någon tro på vittnesbörden. Frågan är nu: Vilja de afsäga sig sina afgudar, dem Gud fördömer, eller vilja de fortfara på sina förvända vägar och förkasta det ljus Gud gifvit dem och som bestraffar just de ting, i hvilka de hafva sin lust? Angående dem gäller den frågan: Skall jag förneka mig själf och skall jag mottaga vittnesbörden, som bestraffa mina synder, såsom vore de från Gud, eller skall jag förkasta vittnesbörden, emedan de bestraffa mina synder? I många fall hafva vittnesbörden blifvit fullkomligt mottagna, man har bortlagt synden och dess tillfredsställande, och i öfverensstämmelse med det ljus Gud gifvit har en reformation ägt rum. I andra fall åter har man fortsatt att omhulda ett syndigt öfverseende, förkastat vittnesbörden och gent emot andra personer uppgifvit många osanna ursäkter såsom grund, hvarför man icke antagit dem. Den sanna grunden angifves icke. Det härskar brist på moraliskt mod — en vilja, stärkt och behärskad af Guds Ande, att afsäga sig fördärfliga vanor.VF 31.2

Satan har en särskild förmåga att ingifva tvifvel och finna upp invändningar mot de bestämda vittnesbörd, som Gud gifvit; och många anse för en dygd, ett tecken på klokhet, att vara vantrogna, draga i tvifvelsmål och framställa spetsfundigheter. De, som gärna vilja tvifla, hafva rum nog därtill. Guds afsikt är ingalunda att aflägsna hvarje tillfälle till otro, Han gifver bevis, som sorgfälligt och med ödmjuk ande måste utforskas; och alla borde komma till ett afgörande i enlighet med bevisens kraft. Gud gifver för ett uppriktigt sinne tillräckliga bevis för tro; men de, som vända sig bort från starka bevis, emedan det finnes några få ting, som de med sitt förstånd icke kunna klargöra, skola kvarlämnas i otrons och de kväljande tviflens kalla och frostiga atmosfär och skola lida skeppsbrott på sin tro.VF 32.1