Det visades mig, att Guds tjänare skulle utbilda sig för kampen. För ledarna i Guds värk fordras större vishet än för fältherrarna i nationernas krig. Predikanter efter Guds val äro kallade till ett stort värk. De kämpa icke endast mot människor, utan mot satan och hans änglar. Här är vis ledning af nöden. De måste blifva bibelforskare och fullständigt hängifva sig åt värket. Då de börja arbeta på en plats, böra de vara i stånd att angifva grunden för vår tro, icke med häftighet, utan med saktmod och fruktan. Den kraft, som skall öfvertyga, måste bestå i starka bevis, framställda i saktmod och Herrens fruktan.VF 118.3

Värket behöfver under dessa hemsökelsens yttersta dagar skickliga Kristi tjänare — skickliga i ordet och läran, kända med skriften och uppfattande grunden för vår tro. Jag hänvisades till följande skriftställen, hvilkas betydelse mången predikant icke uppfattat: »Men hållen Herren Kristus helig i edra hjärtan och varen alltid redo att svara hvar och en, som af eder begär skäl till det hopp, som är i eder, och det med saktmodighet och fruktan.» »Edert tal vare alltid ljufligt, med salt kryddadt, så att I veten, huru I bören svara hvar och en.» »Men en Herrens tjänare bör icke tvista, utan vara mild mot alla, skicklig att undervisa, fördragande det onda, med saktmod tillrättavisande motståndarna, i hopp att till äfventyrs Gud gifver dem bättring till att förstå sanningen, och de besinna sig från djäfvulens snara, af hvilken de äro fångna under hans vilja.»VF 119.1

En Kristi tjänare skall vara skicklig till allt godt värk. En högtrafvande predikant, alltigenom värdighet, är icke nödig för detta goda värk; dock är belefvenhet på talarstolen nödvändig. En evangelii predikare borde gifva akt på sitt uppförande. Då han är Kristi representant, borde hans uppträdande, hans hållning och rörelser vara sådana, att de icke blifva åhörarna till anstöt. Predikanter borde hafva god bildning. De borde bortlägga alla besynnerliga vanor, ställningar och rörelser och uppträda enkelt, men likväl värdigt. De borde vara klädda på ett sätt, som passar värdigheten i deras ställning. Deras språk borde i hvarje hänseende vara allvarligt och väl valdt. Det visades mig, att det är orätt att begagna simpla och vanvördiga uttryck, att berätta anekdoter för att roa eller att anföra komiska exempel för att framkalla skrattsalfvor. Att begagna sarkasmer eller rida på en motståndares ord är icke enligt Guds vilja. Predikanter borde aldrig mena, att de icke kunna vinna större fullkomlighet såväl i utförande som sätt; ty däri kan mycket göras. Rösten kan vårdas, så att icke ens långvarigt talande behöfver skada talorganen.VF 119.2

Predikanterna borde vara ordningsälskande och behärska sig själfva; äro de det, skola de också med framgång kunna styra Guds församling och lära den att arbeta harmoniskt, lik en väl inöfvad här af soldater. Om tukt och ordning äro nödvändiga för framgång på slagfältet, så äro de så mycket nödvändigare i den kamp, i hvilken vi äro inbegripna, som det eftersträfvade målet är af större värde och mera upphöjd karaktär än det, för hvilket de fientliga krafterna kämpa på slagfältet. I den kamp, som vi deltaga i, stå eviga intressen på spel,VF 120.1

Änglarna arbeta endräktigt. Fullkomlig ordning kännetecknar allt, hvad de göra. Ju mera vi närma oss änglaskarans endräkt och ordning, desto framgångsrikare blifva dessa himmelska budbärares bemödanden för oss. Om vi icke inse nödvändigheten af ett endräktigt arbete, utan äro oordentliga, odisciplinerade och utan organisation i våra handlingar, så kunna icke änglarna, som äro väl ordnade och röra sig efter en fullkomlig regel, värka för oss med framgång. De vända sig då sorgsna bort, ty de hafva icke fått i uppdrag att välsigna förvirring, oordning och upp-lösning. Alla, som önska de himmelska sändebudens medvärkan, måste arbeta i öfverensstämmelse med dem. De människor, som hafva smörjelsen från ofvan, måste i alla sina bemödanden uppmuntra ordning, tukt och ett enigt handlingssätt, så att Guds änglar kunna vara deras medarbetare. Aldrig däremot skola dessa himmelska budbärare godkänna regellöshet, oordning eller oreda. Allt detta är följder af satans bemödanden att försvaga våra krafter, tillintetgöra vårt mod och förhindra ett framgångsrikt arbete. Satan vet mer än väl, att endast ordning och endräktig samvärkan kan medföra framgång. Han vet mycket väl, att allt, som står i förbindelse med himmelen, befinner sig i fullkomlig ordning, att undergifvenhet och fullkomlig underkastelse känneteckna änglaskarornas handlingar. Hans väl öfverlagda bemödanden gå ut på att så långt som möjligt aflägsna kristna bekännare från himmelens förordningar. Fördenskull bedrager han till och med dem, som bekänna sig tillhöra Gud, intalande dem, att ordning och tukt äro fiender till det andliga lifvet; att deras enda säkerhet ligger däruti, att enhvar går sin egen väg, och att de i synnerhet böra hålla sig fjärran från kristliga korporationer, hvilka äro sammanslutna och bemöda sig om att upprätthålla tukt och endräktig samvärkan. Alla bemödanden att införa ordning betraktas af sådana personer som farliga, som en inskränkning af den sanna friheten och fördenskull fruktade såsom påfvedöme. Dessa bedragna själar anse det som en dygd att skryta med sin frihet och oafhängighet i tankar och handlingssätt. De vilja icke antaga något, som en människa säger; de äro icke ansvariga inför någon. Det visades mig, att satan särskildt lägger an på att få människorna till att tro, att det är Guds vilja med dem, att de skola träda ut och välja sina egna vägar, oafhängiga af sina bröder.VF 121.1

Jag hänvisades till Israels barn. Kort efter uttåget ur Egypten organiserades och undervisades de på det grundligaste. Gud hade I sin särskilda försyn skickliggjort Moses till att stå I spetsen för IsraelsVF 122.1

här. Han hade varit en mäktig krigare till att föra Egyptens härar, och såsom fältherre kunde han icke öfverträffas af någon människa. Herren tillät icke, att hans heliga tabernakel skulle bäras af den stam, som folket utan urskillning kunde välja. Han var så noggrann i fastställandet af den ordning, som skulle iakttagas vid bärandet af den heliga förbundsarken, att han för detta ändamål utvalde en särskild familj af leviternas stam. När det tjänade till folkets bästa och Guds ära, att de skulle uppslå sina tält på en särskild plats, så uppenbarade Herren sin vilja därigenom, att han lät molnstoden hvila direkt öfver helgedomen, där den förblef, till dess han önskade, att de skulle fortsätta resan. Under alla sina resor måste de iakttaga fullkomlig ordning. Hvarje stam bar ett standar med sitt fädernehus’ tecken och måste slå sig ned omkring sitt eget standar. Då förbundsarken fördes vidare, drogo äfven härarna med den, de olika stammarna i noggrann ordning, hvar och en under sitt standar. Leviterna voro af Herren bestämda till att vara den stam, i hvars midt den heliga arken skulle bäras. Moses och Aron måste gå framför densamma och Arons söner följa efter den, bärande basuner. De skulle mottaga anvisningar af Moses, hvilka de genom basunerna skulle kungöra för folket. Dessa basuner gåfvo olika ljud, som folket förstod och rättade sina rörelser efter.VF 122.2

Först gafs med basunerna ett särskildt tecken för att väcka folkets uppmärksamhet, hvarvid alla måste gifva akt och följa basunens särskilda ljud. Basunerna gåfvo inga otydliga ljud, och därför gafs heller ingen ursäkt för något slags förvirring vid befallningens utförande. Anföraren för hvarje afdelning gaf bestämda anvisningar angående de rörelser den måste utföra, och ingen, som gaf akt därpå, lämnades i okunnighet om hvad han hade att utföra. Om någon försummade att rätta sig efter befallningarna, som Herren gaf Moses och Moses folket, så bestraffades han med döden. Om någon föregifvit sig icke förstå befallningen, skulle detta ingalunda hafva gällt som ursäkt, ty därmed skulle han blott hafva betecknat sig såsom frivilligt ovetande och erhållit ett rättvist straff för sin öfverträdelse. Om dessa öfverträdare icke kände Guds vilja med dem, så var det deras eget fel. De hade samma tillfällen som det öfriga folket att lära känna densamma, följaktligen var deras synd att icke veta eller icke förstå befallningen lika stor i Guds ögon, som om de hört och sedan öfverträdt den.VF 123.1

Herren bestämde en särskild familj af leviternas stam till att bära förbundsarken; andra af leviterna voro af Gud särskildt utvalda till att bära helgedomen och dess kärl samt att besörja helgedomens uppsättande och nedtagande. Om nu någon af nyfikenhet eller af brist på ordning aflägsnade sig från sin plats och vidrörde en del af helgedomen eller dess kärl eller endast kom för nära en arbetare, så straffades han med döden. Gud ville icke, att hans helgedom utan urskillning skulle bäras, uppställas och nedtagas af den ena eller andra stammen, som skulle vilja välja tjänsten, utan därtill blefvo valda personer, som kunde uppskatta heligheten af det arbete, till hvilket de voro kallade. Dessa af Gud bestämda män blefvo anvisade att hos folket inprägla den särskilda heligheten hos förbundsarken med allt hvad därtill hörde, på det att de icke måtte se på dessa ting, utan att betänka dess helighet och därigenom blifva uteslutna från Israel. Allt, som tillhörde det allraheligaste, skulle betraktas med vördnad.VF 124.1

Israels barns resor äro troget nedtecknade; befrielsen, som Herren utförde för dem, deras fullkom- liga organisation och särskilda ordningsregler, deras synder, i det de knotade mot Moses och därmed äfven mot Gud, deras öfverträdelser och uppror, deras straff och deras döda kroppar, som till följd af deras ovillighet att lyda Guds visa anordningar blefvo kringströdda i öknen — denna trogna bild upprullas inför oss såsom en varning, på det att vi icke må följa deras exempel af olydnad och falla liksom de. »Men de flesta af dem voro icke behagliga för Gud, ty de blefvo nedslagna i öknen. Men detta har blifvit förebilder för oss, att vi icke skola hafva begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Varen icke heller afgudadyrkare, såsom somliga af dem, såsom det är skrifvet: Folket satte sig ned till att äta och dricka och stodo upp till att leka. Låtom oss icke heller öfva skörlefnad, såsom somliga af dem öfvade skörlefnad och föllo på en dag tjugutre tusen. Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga af dem frestade honom och blefvo dödade af ormarna. Knorren ock icke, såsom somliga af dem knorrade och blefvo dödade af fördärfvaren. Men allt detta vederfors dem till en förebild och blef skrifvet till varning för oss, inpå hvilka tidernas ände har kommit. Må därför den, som tycker sig stå, se till, att han icke faller.»VF 124.2

Har Gud ändrat sig såsom en ordningens Gud? Nej, han är i dag densamme som i det förflutna. Paulus säger: »Gud är icke oordningens, utan fridens Gud.» Han är i dag lika noga som fordom. Han önskar, att vi skola tillägna oss lärdomar i ordning och organisation af den fullkomliga ordning, som i Moses’ dagar till Israels bästa härskade bland dem.VF 125.1

Kapitel 8—Guds omsorg om sitt värk.

Kapitel 10—Vårt samfundsnamn.