Val af ledare.

Aposteln Paulus skrifver till Titus: »Du skulle ställa i ordning det, som fattades, och i hvarje stad tillsätta äldste, såsom jag befallde dig, om någon är oförvitlig, en enda hustrus man, har troende barn, hvilka icke äro beryktade för liderlighet, ej heller genstörtiga. Ty en biskop bör vara oförvitlig, såsom Guds förvaltare.» Det skulle vara godt för våra predikanter att beakta dessa ord och icke öfverila sig, då det gäller att insätta män i ett ämbete, utan göra detta under allvarlig öfverläggning och mycken bön, att Gud genom sin Helige Ande måtte utpeka, hvem han vill antaga. Aposteln säger: »Lägg icke för hastigt händerna på någon.» I några af våra församlingar har man varit alltför hastig att organisera och insätta äldste; de bibliska reglerna ha icke beaktats, och till följd häraf har församlingen råkat i sorglig förvirring. Det borde icke råda så stor hast i valet af ledare och i insättandet af män, som på intet sätt äro dugliga för det ansvarsfulla värket — män, som måste vara omvända, upphöjda, förädlade och förfinade, innan de i något hänseende kunna tjäna Guds sak.VF 258.1

Evangelii nät insamlar både godt och ondt. Det tager tid att utveckla karaktären; det tager också tid att värkligt lära känna människorna. Då man har för afsikt att insätta någon i ett ämbete, måste man också taga hans familj i betraktande. Äro familjemedlemmarna Herren underdåniga ? Kan mannen väl förestå sitt eget hus? Hurudana äro hans barn? Skola de göra faderns inflytande ära? Om han icke har någon takt, ingen vishet eller gudaktighetens kraft i sitt hem och i ledningen af sin egen familj, så kan man med säkerhet däraf sluta, att samma brister äfven skola bäras in i församlingen och samma ohelgade ledning visa sig äfven där. Det är mycket bättre att pröfva mannen, innan han insättes i sitt ämbete än efteråt, bättre att bedja och rådgöra före det afgörande steget än att efteråt bemöda sig att förbättra följderna af ett förvändt handlingssätt.VF 259.1

I några församlingar har ledaren icke de rätta gåfvorna att uppfostra medlemmarna till arbetare. Man har icke haft någon rätt takt och omdömesförmåga till att uppehålla ett lefvande intresse för Guds värk. Ledaren är trög och tråkig; han talar för mycket och hans offentliga böner äro för långa; han har icke den lefvande förbindelse med Gud, som skulle gifva honom en ny erfarenhet. Församlingarnas ledare borde allestädes vara allvarliga, uppfyllda af ifver och osjälfviskt intresse, gudsmän, som kunde gifva värket den rätta prägeln. De böra i tro rikta sina böner till Gud. De må ägna den enskilda bönen så mycken tid de vilja, men offentligt böra deras böner och vittnesbörd vara korta och på sak gående. Långa, torra böner och långa förmaningar borde undvikas. När syskonen vilja säga något, som skall vederkvicka och uppbygga andra, så måste det först finnas i deras hjärtan. De måste dagligen vara förbundna med Gud och hämta sina behof ur Guds outtömliga förrådshus. Om deras egna själar blifvit upplifvade af Guds Ande, så kunna de också glädja, stärka och uppmuntra andra, men om de icke druckit ur den lefvande frälsningsbrunnen, så kunna de icke heller leda andra dit.VF 259.2

För dem, som antaga sanningens teori, måste man framhålla nödvändigheten af en på erfarenheten grundad religion. Predikanterna måste framhålla Guds kärlek och sedan på folket inprägla nödvändigheten af en personlig hängifvelse, en personlig omvändelse. Alla måste vinna en lefvande erfarenhet för sig själfva; Kristus måste bo i hjärtat och hans Ande behärska böjelserna. Eljes är deras trosbekän- nelse värdelös och deras tillstånd skall blifva sämre, än om de aldrig hört sanningen.VF 260.1

För den lilla skara, som antager sanningen, borde man göra sådana anordningar, att församlingens framåtskridande möjliggjordes. En broder kunde utväljas att för en vecka eller en månads tid öfvertaga ledningen och sedan en annan för samma tid; på detta sätt kunde olika personer anställas i värksamheten, och efter en viss tid kunde så någon inom församlingen utväljas att vara den erkände ledaren, dock aldrig längre än för ett år. Därpå kan en annan eller också samma man väljas ännu en gång, om hans tjänst visat sig vara till välsignelse för församlingen. Samma grundsats borde följas i valet af män för andra ansvarsfulla platser, såsom till konferensgöromål. Obepröfvade män borde aldrig väljas till konferensordförande. Många hafva intet riktigt om döme i dessa viktiga angelägenheter, som omfatta eviga intressen.VF 261.1

Vi bekänna oss vara Guds lags förvaltare; vi göra anspråk på att hafva större ljus och sträfva efter ett högre mål än något annat folk på jorden;därför borde vi också utvisa större karaktärsfullkomlighet och en allvarligare hängifvenliet. Ett mycket allvarligt budskap har blifvit anförtrodt åt dem, som mottagit den närvarande sanningens ljus. Vårt ljus borde skina för att upplysa deras stig, som vandra i mörkret. Såsom medlemmar af den synliga kyrkan och såsom arbetare i Guds vingård borde alla, som bekänna sig vara kristna, göra sitt yttersta för att bibehålla frid, endräkt och kärlek inom församlingen. Gifven akt på Kristi bön: »På det att alla må vara ett, såsom du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss, på det att världen må tro, att du har sändt mig.» Församlingens endräkt är det öfvertygande beviset på, att Gud sändt Jesus i världen såsom dess Återlösare. Det är ett argument, som världsmänniskorna icke kunna bestrida. Satan arbetar ständigt på att förhindra denna endräkt och öfverensstämmelse, så att de icke troende må blifva misstrogna mot religionen och stärkas i sin obotfärdighet, när de se affall, oenighet och strid bland dem, som bekänna sig vara kristna. Gud vanäras af de människor, som bekänna sanningen, men samtidigt lefva i ofrid och fiendskap sinsemellan. Satan är brödernas store anklagare, och alla, som utföra samma värk, äro anställda i hans tjänst.VF 261.2

Vi bekänna oss hafva mer sanning än andra samfund, men om detta icke leder till större helgelse, till ett renare, heligare lefverne, hvartill tjänar det oss då? Det vore bättre för oss, om vi aldrig hade sett sanningens ljus, än att bekänna oss hafva antagit det och likväl icke blifvit helgade därigenom. För att kunna inse vikten af de intressen, som äro inneslutna i själens omvändelse från villfarelse till sanning, måste vi uppskatta odödlighetens värde; vi måste inse, hur förskräckliga den andra dödens kval äro; vi måste uppskatta den ära och härlighet, som vän-tar de återlösta, och förstå, hvad det vill säga att få lefva i hans närvaro, som dog för att lyfta och förädla människorna och för att gifva dem, som öfvervinna, lifvets krona.VF 262.1

Värdet af en enda själ kan icke nog uppskattas af det mänskliga förståndet. Hur tacksamt skola icke de återlösta och förhärligade en gång minnas dem, som voro redskap till deras frälsning! Ingen skall då ångra sina själfförsakande ansträngningar och uthålliga arbete, sitt tålamod, sin långmodighet och sin djupa längtan efter själars frälsning, själar, som kanske gått förlorade, om vi försummat vår plikt eller tröttnat på att göra det goda. Då äro dessa hvitklädda samlade till den store Herdens hjord. Den trogne arbetaren och de själar, som blifvit räddade genom hans arbete, skola välkomnas inför Lammets tron och föras fram till lifvets träd och till den lefvande vattenbrunnen. Med hvilken glädje betraktar icke Kristi tjänare dessa återlösta, som skola dela Aterlösarens härlighet! Hur mycket härligare är icke himmelen för dem, som hafva varit trogna i värket att rädda själar! »Och de förståndiga skola lysa såsom himmelens sken, och de, som hafva undervisat många till rättfärdighet, såsom stjärnor i evigheters evighet.»VF 263.1