Guds afsikt med församlingen.

Gud har för afsikt att framställa sitt rikes grundsatser genom sitt folk, på det att dessa må uppenbara dem i sitt lefverne och sin karaktär. Han önskar att skilja de sina från världens vanor och bruk; han söker att draga dem nära intill sig, på det att han må kunna lära dem känna sin vilja. Detta var hans afsikt, då han befriade Israel ur Egypten. Vid den brinnande busken erhöll Moses af Gud det budskapet för Egyptens konung: »Släpp mitt folk, att de må tjäna mig i öknen» (2 Mos. 7: 16). Med mäktig hand och uträckt arm förde Gud det ebreiska folket ur träldomens land. Det var ett underbart sätt, på hvilket Gud frälste dem, i det han med fullständig tillintetgörelse bestraffade deras fiender, som vägrade att lyssna till hans ord.VF 127.5

Gud ville skilja sitt folk från världen och förbereda dem till att mottaga hans ord. Från Egypten förde han dem till bärget Sinai, där han för dem uppenbarade sin härlighet. Här fanns intet, som kunde draga deras sinnen till sig eller vända deras själar bort från Gud, och då den stora hopen be-traktade de höga bärgen, som omgåfvo dem, så kunde de inse sin egen obetydlighet inför Gud. Vid dessa klippor, som kunde skakas endast genom den gudomliga viljans makt, umgicks Gud med människan. Och på det att hans ord städse måtte förblifva klart och bestämdt inprägladt i deras sinnen, förkunnade han under dunder och blixt och med förfärande majestät den lag, som han gifvit i Eden och som var en afbild af hans karaktär. Guds finger skref orden på stentaflor. På detta sätt blef den oändlige Gudens vilja uppenbarad för ett folk, som var kalladt att inför alla folk, släkten och tungomål kungöra hans rikes grundsatser i himmelen och på jorden.VF 128.1

Till detta samma värk har han kallat sitt folk i närvarande tid. För dem har han uppenbarat sin vilja, och af dem fordrar han lydnad. I de sista dagarna af denna jordens historia talar ännu samma röst, som en gång talade från Sinai till människorna; »Du skall inga andra gudar hafva för mig» (2 Mos. 20:3), Människan har satt sin vilja upp mot Guds vilja, men hon kan icke bringa detta budord till tystnad. Det mänskliga förståndet kan aldrig fullständigt fatta sin förpliktelse till den högre makten, men det kan icke undkomma denna sin förpliktelse. Djupsinniga lärosatser och spekulationer må hopa sig, människor må försöka att sätta vetenskapen i strid mot uppenbarelsen och på detta sätt skjuta Guds lag åt sidan, så skall dock allt allvarligare och starkare den Helige Ande förehålla dem detta bud: »Herren din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du dyrka» (Matt. 4: 10).VF 129.1

Men huru behandlar världen Guds lag? Öfverallt handla människorna i strid mot de gudomliga föreskrifterna. I sin önskan att undslippa bärandet af det kors, som lydnaden medför, sluta till och med kyrkosamfunden sig till den store affällingen, i det de påstå, att Guds lag är förändrad eller afskaffad. Människorna berömma sig i sin blindhet af sina underbara framsteg och sin stora upplysning, men de him-melska väktarna se jorden uppfylld af fördärf och våld. Atmosfären på vår jord har genom synden blifvit lik luften i ett pästhus. Ett stort värk måste utföras i framställandet af evangelii frälsningssanningar för människorna. Detta är det af Gud förordnade medlet till hämmandet af det sedliga fördärfvets flod, och på detta sätt återställer han sin bild i människan. Det är hans läkemedel mot allmän upplösning. Det är den kraft, som förenar människorna med hvarandra. Att framställa dessa sanningar är det tredje änglabudskapets värk. Herrens vilja är, att förkunnandet af detta budskap skall vara det högsta och största värk, som i denna tid utföres i världen.VF 129.2

Satan söker oupphörligt nödga människorna att antaga hans grundsatser. På detta sätt söker han motarbeta Guds värk, och han framställer oupphörligt Guds utvalda folk såsom ett bedraget folk. Han är brödernas anklagare, och sin anklagande makt brukar han ständigt mot dem, som handla rättfärdigt. Herren önskar besvara satans angrepp genom sitt folk, i det han visar följderna af lydnad mot rätta grund-satser.VF 130.1

Allt ljus i det förflutna, allt ljus, som skiner i närvarande tid och som sträcker sig in i det tillkommande, sådant detta är uppenbaradt i Guds ord, står till hvarje själs förfogande, som vill antaga det. Härligheten af detta ljus, som är Kristi karaktärs härlighet, måste framträda hos den enskilde kristne, i familjen, i församlingen, i predikoämbetet och i hvarje anstalt, som är upprättad af Guds folk. Allt detta har Herren bestämt att vara förebilder af det, som kan göras för världen. De skola vara sinnebilder af den frälsande kraften i evangelii sanningar. De äro värktyg till uppfyllandet af Guds stora afsikt med människosläktet.VF 130.2

Guds folk skall vara den makt, genom hvilken det starkaste inflytande utöfvas i världsalltet. I Sakarjas syn framställas de två oljeträd, som stå inför Gud, då genom dem den gyllne oljan genom gyllne rör utgjutes i helgedomens skål. Därifrån fyllas lamporna i helgedomen, så att dessa beständigt må utbreda ett klart och strålande ljus. Sammalunda meddelas Guds folk fullheten af gudomligt ljus, kärlek och kraft genom de smorda, som stå i Guds närvaro, på det att de åter en och hvar må meddela ljus, glädje och vederkvickelse åt andra. De skola tjäna Herren till kanaler, genom hvilka den gudomliga kärlekens flod utflyter i världen.VF 131.1

Samma afsikt, som Gud önskade utföra genom Israels barn, då han förde dem ur Egypten, söker han äfven i dag uppnå genom sitt folk. När världen skådar Guds godhet, nåd, rättfärdighet och kärlek, som äro uppenbarade i församlingen, skall den erhålla en framställning af hans karaktär. Och när Guds lag på detta sätt framställes i lifvet, skall till och med världen erkänna öfverlägsenheten hos dem, som mer än något annat folk på jorden älska, frukta och tjäna Herren. Herren håller sitt öga öppet öfver hvarje enskild individ bland sitt folk, och med en och hvar har han sina särskilda planer. Han vill, att de, som följa hans heliga föreskrifter, skola vara ett afsöndradt folk. Såväl för Guds folk i närvarande tid som för det gamla Israel gälla de ord, som Moses skref genom den Helige Ande: »Du är ett folk, heligt åt Herren, din Gud; dig har Herren, din Gud, utvalt till sitt egendomsfolk ibland alla folk, som äro «på jorden» (5 Mos. 7: 6). »Si, jag har lärt eder stadgar och rätter, eftersom Herren, min Gud, har budit mig, att I mågen göra därefter i det land, dit I skolen gå för att taga det i besittning. Och dem skolen I iakttaga och hålla, ty det skall räknas eder till vishet och till förstånd i andra folks ögon, hvilka, när de höra alla dessa stadgar, skola säga: Ett vist och förståndigt folk är dock detta stora folk. Ty hvar finnes väl ett stort folk, hvars gudar äro det så nära, som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom? Och hvar finnes väl ett stort folk, som hafver stadgar och rätter, så rättfärdiga som hela denna lag, hvilken jag i dag förelägger eder?» (5 Mos. 4: 5—8). Men äfven dessa ord kunna icke tillräckligt uttrycka storheten och härligheten i de Guds afsikter, som skola utföras genom hans folk. Icke endast för denna världen, utan för hela världsalltet skola vi uppenbara hans rikes grundsatser. Aposteln Paulus säger genom den Helige Ande: »Mig, den allra ringaste bland alla heliga, har denna nåd blifvit gifven, att bland hedningarna förkunna evangelium om Kristi outgrundliga rikedom och upplysa alla, hurudan hushållningen är med den hemlighet, som från evighet har varit fördold i Gud, alltings skapare, på det att Guds mångfaldiga vishet nu skulle genom församlingen varda kunnig för herradömena och väldigheterna i det himmelska» (Ef. 3: 8—10). Syskon! »vi hafva blifvit ett skådespel för världen, både för änglar och människor». »Hurudana bören icke I då vara i helig umgängelse och gud- aktighet, medan I vänten och ifrigt åstunden Guds dags tillkommelse» (1 Kor. 4: 9; 2 Pet. 3: 11, 12).VF 131.2